...över folk som "misshandlar" sina hundar. Jag har några gånger mött en kvinna som har varit ute med en tollarhanne. Jag tror inte att den är så gammal. Den är väldigt nyfiken och vill gärna leka med Torres. När vi har mött dem brukar hunden gnälla lite eftersom den så gärna vill hälsa på Torres. Det är ett vänligt lek-gnäll, man ser på hela hundens kroppsspråk att den är vänlig och nyfiken och bara vill hälsa och leka. Den går mot Torres men drar inte i kopplet. Vad gör kvinnan då? Jo, hon rycker till hårt i strypkopplet (helt utan förvarning) och skäller ut hunden efter noter. Sedan brottar hon ner hunden och tar ett "fingerbett" (ni som har sett Cesar Millan - the dog whisperer - vet vad jag menar) på strupen. Jag blir helt förbluffad! Hunden var absolut inte aggressiv utan bara nyfiken och leksugen! Vad tror hon att hon ska få för resultat när hon behandlar hunden så? Jag kan tänka mig två utgångar: I bästa fall blir hunden "bara" rädd när den ser andra hundar och kommer att hålla sig undan dem i framtiden (=en osocial hund som inte kommer att lära sig hundspråket). I värsta fall kommer mattes beteende visa att andra hundar är farliga, och hot som man måste skydda sig själv och sin matte emot (=en aggressiv hund som kommer att göra utfall och attackera andra hundar).
När jag ser folk behandla sina hundar så känner jag mig tvungen att visa att man faktiskt kan få hunden att lyda utan att ta till våld eller dra i kopplet. Jag tar fram godis och klicker och min allra mjukaste, lenaste röst och berömmer Torres nästan överdrivet mycket när han gör det jag ber honom om. Nu när jag mötte tollaren med matte idag såg jag direkt hur hon ryckte i kopplet när hunden tittade på Torres och viftade på svansen. Jag bad då Torres snällt om ögonkontakt (vilket tar en stund, Torres är ju lika intresserad av den andra hunden som den är av honom) och när jag fick det berömde jag jättemycket, gav godis och klappade om, och sedan gick Torres perfekt fot, viftade på svansen och tittade på mig när vi mötte den andra hunden. Tollaren däremot, gick med stukat självförtroende och svansen mellan benen.
Jag är så glad att jag har bytt kursanordnare och upptäckt att det finns alternativ till att uppfostra hunden genom bannor och stryphalsband. När jag gick valpkurs och lydnad med Torres fick vi lära oss (Cesar Millan-style) att människa-hund-förhållandet ska bestå av 90% disciplin och 10% kärlek. Om inte hunden satte sig perfekt vid min sida eller om den reste sig upp under platsliggningen så skulle man genast gå dit och bestraffa genom att dra i kopplet eller ta tag i nackskinnet och morra "NEJ". Jag tyckte att det kändes fel från början. Torres är en väldigt mjuk hund och lite ängslig och behövde snarare uppmuntras än bestraffas. Men, jag var nybörjare på hundträning och kursanordnarna var experter, så jag gjorde som de sa. Resultatet var att jag fick en hund som inte tyckte att det var roligt att gå på kurs, utan höll ner huvudet när vi gick in på planen.
Nu vet jag som tur är bättre. Jag har fått lära mig att nyckeln till att lyckas med hundträningen är att hunden tycker att det är roligt att träna, att den får självförtroende genom att den får uppmuntran för saker den gör som är bra (istället för bannor för det som är dåligt), och att den får aktiveras och tänka själv. Då får man en hund som inte bara är lydig, utan framförallt samarbetsvillig. Man får en hund som vill lära sig, som vågar prova och misslyckas, och då blir det oändligt mycket roligare att träna den också!
Många av de "fel" hunden gör beror på att den inte riktigt förstår vad den ska göra. Den förstår ju faktiskt inte mänskligt språk. Jag tänker alltid att om Torres inte gör helt rätt när jag försöker lära honom något så beror det inte på att han är korkad och olydig, utan på att jag inte är tillräckligt tydlig när jag försöker visa honom vad han ska göra. Tänk dig om du själv skulle gå på kurs. Läraren står och berättar om ett helt nytt ämne som du inte kan något om, och använder ord du inte förstår. När läraren efter lektionen förhör dig på dess innehåll svarar du fel. Du får då en smäll på fingrarna med linjalen. Nu har du visserligen lärt dig att du inte får svara fel, men du har ju fortfarande inte förstått det du skulle lära dig på lektionen.
Tänk dig istället att läraren på kursen ger dig en kort introduktion i ämnet. Sedan får du experimentera och prova dig fram och ställa frågor. Läraren vägleder dig men du får själv ta in kursmomenten i din takt och efter din förmåga. Varje gång du har förstått någonting får du beröm av läraren, så ditt självförtroende ökar. Du börjar så smått förstå ämnet och vill lära dig mer. När läraren bedömer att du kan ämnet har han ett förhör med dig. Du klarar några av frågorna och får massor av beröm för detta. Det du inte har förstått tar läraren om igen så att du får chansen att lära dig.
Även om exemplen ovan är lite överdrivna så illustrerar de ändå skillnaden mellan den klassiska träningen med disciplin som viktigaste ingrediens, och operant träning (fortsättning här).
Vilken kurs skulle du vilja gå på? Och i vilken kurs skulle du vilja vara lärare?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar