Dagens Hanna

Vi har några icke svensktalande på jobbet, så vi håller oss ofta till engelska. Idag vid lunchen satt vi och pratade om olika engelska brytningar och vad vi tyckte var svårt att uttala på engelska. Jag har alltid tyckt att ord med många R i, som error, är speciellt svåra att uttala. Inte hjälpte det att jag flyttade till Bostonområdet, där dialekten helt utesluter R (t ex cah istället för car). Jag bidrog därför till konversationen med detta lilla inlägg:

"Well, I have a problem with my R's...".

En pinsam tystnad spred sig runt bordet. Till slut böjde sig en kollega fram och frågade på svenska

"Du menade dina 'R' va?".

Då insåg jag vad det jag sade hade låtit som.

Well, det gäller att göra ett bra intryck på den nya arbetsplatsen....

(Går)dagens Hanna

Igår tänkte jag vara riktigt huslig. Jag åkte och köpte prima högrev och ställde mig och kokade dillkött, som skulle räcka till såväl middag som flera matlådor. Flera timmar senare (det tar tiiiid att göra dillkött) var maten äntligen färdig och jag lät matlådorna svalna på diskbänken medan vi åt middag.

På morgonen när jag gick upp upptäckte jag att jag hade glömt ställa in matlådorna i kylen. Det var bara att kasta skiten. Suck.

Dillkött och potatis ser inte lika aptitligt ut när det ligger i papperskorgen...

Snygg röv!

Hade du frågat mig för några år sedan så hade jag sagt att jag aldrig ens skulle komma på tanken att klämma in min mindre nätta bakdel i ett par tights. Nä, de klädesplaggen var förbehållna 40 kilo lätta och trådsmala marathonlöpare. Men förra året fick jag prova ett par löpartights och j-ar i min lilla låda så sköna de var att springa i! Jag lade min moraliska övertygelse och fåfänga åt sidan och köpte ett par. Sen blev det ett par till och ett par till och ett par till (och förresten mamma, så önskar jag mig ett par vintertights när jag fyller år om en månad)... Mitt allra skönaste par fyndade jag för 149 riksdaler på ett Craft-outlet i Kosta i våras. Jag har sprungit i dem sisådär två-tre gånger i veckan i snitt efter det.

Det enda jobbiga med löpartights är att det är jättesvårt att veta vad jag ska ha för trosor under. Antingen är trosorna för klumpiga med sömmar och kanter som bildar veck som syns genom tightsen, eller så är de för obekväma att springa i. Det brukar sluta med att det blir sköna, fula trosor.

Vi har inte haft någon helfigursspegel här hemma sedan vår förra gick sönder i flytten för två och ett halvt år sedan. Jag har fått förlita mig på badrumsspegeln där jag kan se ner till midjan ungefär. När vi var på IKEA för någon vecka sedan passade jag på att köpa ett skoskåp, där hela dörren var en stor spegel, till hallen. Det var spännande - nu fick jag se hur jag egentligen ser ut. Det var ingen rolig upptäckt, kan jag lova. Speciellt när jag satte på mig mina ovan nämnda Craft-tights innan löprundan. Jag skulle bara titta så att trosorna inte hade bildat veck under tightsen där bak, och döm om min förvåning när jag fick se detta:



Mitt på baken fanns ett helt genomskinligt mesh-parti på en kvadratdecimeter. Glöm att man såg vecken från trosorna - här såg man hela baletten. Och en liten bit av myntinkastet också. Det här har jag alltså märkt först nu. Förutom alla träningsrundor så har jag sprungit i dessa tights på Göteborgsvarvet och IForm-loppet framför en sexsiffrig publik. Det känns sådär bra.

Note to self: Handla stora, svarta boxertrosor med hög midja.

Dagens Hanna

Under de senaste dagarna har jag röjt och städat varenda vrå i lägenheten, inklusive garderoben. Jag har provat igenom alla plagg jag inte använt på länge och slängt fem kassar med kläder. Ändå känns det inte som om antalet klädesplagg i garderoben har minskat alls. Konstigt det där... I vilket fall hittade jag flera par gamla jeans längst bak i garderoben. Speciellt ett av paren var jättesköna och jag kunde för mitt liv inte komma på varför jag gömt undan dem. De fick bli en del av dagens outfit.

Nu på eftermiddagen var jag ute och promenerade med Torres. Borta vid LTH mötte jag en tjej som på halvknagglig engelska frågade mig om vägen till Lunds centrum. Jag visade henne mot sjukhuset och sa att hon skulle svänga vänster när hon kom till Getingevägen (okej, jag vet att den vägen kanske inte är kortast, men den är rakast och enklast att förklara), så hon började gå däråt. Jag skulle ju åt samma håll men fick gå betydligt långsammare eftersom jag fortfarande har ont i tån. När tjejen kom fram till korsningen vid Getingevägen hade hennes försprång hunnit bli något hundratal meter, men jag hade henne fortfarande inom synhåll. Istället för att svänga vänster såg jag att hon fortsatte rakt fram mot Sofiagrillen. Jag insåg att jag kanske inte hade givit tillräckligt klara instruktioner så jag försökte ropa till henne men just då körde några bussar förbi så hon hörde mig inte. Det enda sättet att rätta till mitt misstag var alltså att springa efter henne. Det är dock inte så lätt att springa med en öm tå och trånga sneakers, utan jag fick snarare hoppa fram på ett ben. Dessutom kom jag nu på varför jag slutade använda de sköna jeansen. De töjer nämligen ut sig redan första dagen man använder dem. Och denna lilla brist gjorde sig ännu mer påmind när jag försökte springa med dem. Så hoppandes på ett ben, med ena handen hållande uppe jeansen och den andra handen hållande ett koppel med en hund (som tyckte det var JÄTTEROLIGT att matte började springa och tyckte vi kunde öka farten ännu mer och höll på att dra omkull mig flera gånger) gjorde jag mitt bästa för att snabbt komma ikapp tjejen samtidigt som jag försökte att inte snubbla på byxbenen. Det var väldigt kvavt ute idag och hoppandes på ett ben iklädd jeans blev man snabbt ganska andfådd och svettig. Jag kan bara föreställa mig vilken syn jag bjöd bilister och bussresenärer på. Jag kom ikapp tjejen utanför Sofiagrillen och förklarade samtidigt som jag pustade ut att jag nog hade förklarat vägen lite för otydligt och att hon skulle svänga ner på den gatan hon just korsat. Då fick jag svaret "Yeah, I know, I saw the sign. I was just gonna go in here and buy something to drink."

Där får man för att man försöker vara snäll och hjälpsam...

Demens

Häromdagen satt J och jag och pratade om en grej vi skulle göra. Den här grejen skulle utspela sig den sjuttonde maj och det var väldigt viktigt att vi kom ihåg vilket datum det skulle vara. Lyckligtvis var det ju ett ganska lätt datum att komma ihåg - syttende mai, liksom.

Idag är det den sjuttonde maj, och jag kom ihåg datumet!

Problemet är bara att både J och jag har glömt vad det var vi skulle göra den sjuttonde maj...

Klavertramp

Jag har räknat ut att jag känner tolv personer som väntar barn just nu. Själv har jag övergivit alla sådana tankar tack vare Jennies inlägg om hur underbart det är att vara gravid... Hundar och dammråttor får räcka för mig! Jennie (som ska ha barn i sommar) och jag satt och diskuterade barnnamn häromveckan. Jag och en annan kompis har precis samma smak vad gäller barnnamn, så vi bestämde för länge sedan att den som fick barn först skulle få välja namn från "vår lista" fritt. Enda anledningen till att jag gick med på den dealen var självklart att jag var bombsäker på att jag skulle yngla av mig först, men då gick hon naturligtvis och blev på tjocken nu. Ännu en anledning för mig att inte skaffa barn.

Hur som helst, vår diskussion påminde mig om något som hände när jag precis hade börjat jobba i ett projekt med kollegor jag inte kände. Vi satt vid lunchbordet och diskuterade barnnamn. Medelåldern bland mina kollegor är runt 30 och det är bara några stycken som har barn. Vi pratade om vilka namn vi tycker är fina eller fula och jag slängde ur mig:

"Det fulaste jag vet är namn som t.ex. XX YYY."

[ Nä, självklart sa jag inte "XX YYY", men jag tänker inte skriva vad jag egentligen sa eftersom jag inte vet vem som läser min blogg... :-) XX är ett namn som dök upp för några år sedan och YYY är ett vanligt svenskt efternamn. ]

"Dels för att jag tycker att XX är ett fult namn, men också för att jag tycker det är fånigt att ha ett så väldigt utländskt namn till ett så ursvenskt efternamn."

Det blev helt tyst kring bordet. Några kastade menande blickar mot mig. Efter ett tag viskar en kille:

"Du vet väl att ZZ's barn heter XX YYY???"

En sekund senare klampar ZZ in i köket. Jag och min stora käft ville bara sjunka genom jorden. Jag har ingen aning om ZZ hörde något av det jag sade, men risken är ganska stor. Vad f-n är det för odds på att ungen skulle heta just XX YYY???

Aj!

Jag har en förmåga att göra mig illa på de konstigaste sätt. Igår, till exempel, skulle jag dra av mig strumpan. Jag böjer mig ner, och BAM så slår jag hakan i en stol. En stol som har stått på samma plats sedan vi flyttade in. Det gör naturligtvis ont, så jag beklagar mig högljutt. Efter en stunds jämrande och svärande ("j-a klantarsel-hanna" och så vidare) märker jag att J i lugn och ro tittar på TV och inte bryr sig nämnvärt om min onda haka.

"Men bryr du dig inte?", frågar jag.
"Joho, jag sitter ju här och ler!", får jag till svar.
"Ler? Vadå ler? Jag gjorde ju faktiskt illa mig!"
"Jaha, aj då.", säger han utan ett uns av medlidande. "Men du klantar ju dig jämt sådär och gör illa dig. Jag har blivit för van!"

Jag vet inte om det säger mest om mig eller om honom...

Dagens Hanna

Dagens Hanna är egentligen en Dagens Steph (ja, jag FICK nämna hennes namn, som tur är är hon en tjej som kan bjuda på sig själv!). Steph och jag satt i alla fall vid frukosten och pratade om sällskapsspel i allmänhet och frågespel i synnerhet.

S: "Jag är så sjukt oallmänbildad"
H: "Jag är riktigt kass på historia och då speciellt på årtal."
S: "Jag med, jag kommer bara ihåg ett enda årtal."
H: "Vilket då?"
S: "1951"
H: "Jaha...(letar febrilt i minnet efter kända händelser 1951, men kan inte komma på något). Vad hände då?"
S: "Det minns jag inte!"

Efter att ha skrattat så att jag svalde morgonfilen i fel strupe gick jag tillbaka till datorn för att jobba, men jag kunde inte riktigt släppa det där mystiska årtalet. Jag googlade och wikipediade men det enda av vikt jag kunde hitta som inträffade det året var Koreakriget. Jag frågade henne om det var det hon tänkte på, men Koreakriget hade hon inte ens hört talas om. "Vänta", sa hon, "när var andra världskriget?". "1939-45", svarade jag. "Aha, men då var det DET årtalet jag kom ihåg!".

Steph förgyller mina dagar med sina kommentarer. Vi får se om hon lyckas samla ihop till en egen kategori här på min blogg!

Ska man skratta eller gråta?

Det blir visst ingen tjejklassiker för mig i år. Nej, jag har inte ångrat mig. Och nej, jag har inte skadat mig. Jag är bara fruktansvärt klantig. Jag tog fel på lopp och noterade datumet på det riktiga Lidingöloppet i min kalender, och beställde flygbiljetter till USA samma dag som det är Lidingö tjejlopp (den 27/9). Tyvärr är det så dumma regler att jag inte kan springa riktiga Lidingöloppet heller. Man får nämligen inte räkna med originalloppen i Tjejklassikern, trots att de är längre och att det inte skulle vara till någon fördel att byta ut dem. Jag får helt enkelt stå mitt kast.

Klanteriet för dock med sig några bra saker:

1.) Nu finns det ingen anledning att simma det där fåniga Tjejsimmet (köra 70 mil till Vansbro för att simma 1 km och sedan köra hem 70 mil igen - vansinne) i år. Jag får då en ledig helg i juni! :-)

2.) Jag har funderat på att göra halvklassikern nästa år. Och har man gjort halvklassikern så känns Tjejklassikern ändå inget värd ;-)

3.) Jag slipper stressa upp till Stockholm på lördagen (då jag trodde att tjejloppet skulle gå), springa loppet, och sedan stressa hem igen på kvällen för att stressa med packning och sånt innan flyget går tidigt på söndagen. Istället kan jag packa i lugn och ro och faktiskt ha semester en dag!

Det är tur att man kan se det positiva i tillvaron!

Annars har jag köpt en begagnad hybrid-racer-cykel så imorgon ska jag cykla till jobbet (ja, mamma, jag har köpt hjälm också). Vi har fått balkongen inglasad idag så sommaren är räddad (det blåser en hel del här uppe på 7:e våningen). Och sist men inte minst så har jag sökt ett nytt jobb (inom samma företag).

Dagens Hanna

Jag hade tänkt ha en bloggkategori som skulle heta Dagens Hanna. Den skulle naturligtvis vara fylld med diverse klantigheter som jag åstadkommer on a daily basis. Och jag har sedan dess med råge åstadkommit klantigheter nog att fylla både en och fjorton bloggar. Problemet är bara att jag aldrig har kameran tillgänglig när jag utför mina bravader. Och utan bildbevis blir det ju inget skoj.

Men, ändå:

Jag har, som jag skrev i mitt förra inlägg, fått värk i hela kroppen. Därför åkte jag Kent-Åke till jobbet idag. När jag kom ut i morse var alla rutor igenisade till den grad att de inte ens gick att skrapa. Jag fick då en snilleblixt och tog en dunk med spolarvätska och hällde över rutorna. Det gick jättebra, förutom när jag skulle ställa ner spolarvätskedunken på motorhuven. Huven var ju isbeklädd och därmed hal och dunken börjar därför glida iväg. Orörliga tanten Hanna försöker få tag i dunken men ryggen säger nej så istället far eländet ner i backen och kluckar ut över hela motorhuven och hela gatan. Ett tiotal människor står och betraktar mig. Jag knixar långsamt ner knäna och kan till slut böja mig nog för att få tag i dunken. Men då har ju redan halva innehållet runnit ut. Till råga på allt doppar jag mina nytvättade lammullsvantar i pölen så nu ligger de här bredvid mig på kontoret och luktar mums.

Och så skrattar mina kollegor åt mig för att jag rör mig som en 90-årig kärring. Hallå??? Medkänsla, tack!!

Dagens Hanna

Kaffe Latte