onsdag 31 mars 2010
fredag 26 mars 2010
Dåliga nyheter
Jaha, så har man blivit varslad...
Det var ju inte helt oväntat - VD:n varnade ju redan för flera veckor sedan för att styrelsen kanske skulle bli tvungna att varsla. Jag har med andra ord haft ganska gott om tid att förbereda mig, så nu när det väl hände var det mer en "jaha"-suck än att jag sprang hem och grät floder. Att det skulle bli ett så stort varsel förvånade dock alla. Förhoppningsvis ska inte alla varsel behöva verkställas, men eftersom jag är den näst sist anställde utvecklaren (och J sjätte sista) så hyser vi inte något större hopp om att få behålla våra jobb.
Jag är inte så orolig. Det finns jobb (speciellt om man är beredd att flytta på sig), och skulle vi inte hitta något direkt så är vi inte ställda på bar backe eftersom vi båda har inkomstförsäkring. Men man vågar ju inte riktigt planera något för de närmaste månaderna. Semestern får förläggas helt till sommarstugan. Och drömmarna om hus är ju bara att glömma nu.
Flytta på sig, ja... Jag har sett annonser om ett idealt jobb för mig i Göteborg (det första jag gjorde efter varselmötet var att kolla efter lägenheter och hunddagis där) och J har hittat ett drömjobb i Berlin. Man kan ju se det här positivt - man får chansen att prova på nåt nytt. Nu när man har två års erfarenhet i bagaget så vet man ju lite mer om vad man är bra på och vad man vill göra.
En sak som förvånat mig är vilka personer som har hört av sig till mig efter att de fått höra om varslen. Flera av dem har jag inte pratat med på jättelänge. Det känns jätteskönt att veta att man har kvar gamla vänner och att de bryr sig så mycket om en! Tack till er! :-)
Det var ju inte helt oväntat - VD:n varnade ju redan för flera veckor sedan för att styrelsen kanske skulle bli tvungna att varsla. Jag har med andra ord haft ganska gott om tid att förbereda mig, så nu när det väl hände var det mer en "jaha"-suck än att jag sprang hem och grät floder. Att det skulle bli ett så stort varsel förvånade dock alla. Förhoppningsvis ska inte alla varsel behöva verkställas, men eftersom jag är den näst sist anställde utvecklaren (och J sjätte sista) så hyser vi inte något större hopp om att få behålla våra jobb.
Jag är inte så orolig. Det finns jobb (speciellt om man är beredd att flytta på sig), och skulle vi inte hitta något direkt så är vi inte ställda på bar backe eftersom vi båda har inkomstförsäkring. Men man vågar ju inte riktigt planera något för de närmaste månaderna. Semestern får förläggas helt till sommarstugan. Och drömmarna om hus är ju bara att glömma nu.
Flytta på sig, ja... Jag har sett annonser om ett idealt jobb för mig i Göteborg (det första jag gjorde efter varselmötet var att kolla efter lägenheter och hunddagis där) och J har hittat ett drömjobb i Berlin. Man kan ju se det här positivt - man får chansen att prova på nåt nytt. Nu när man har två års erfarenhet i bagaget så vet man ju lite mer om vad man är bra på och vad man vill göra.
En sak som förvånat mig är vilka personer som har hört av sig till mig efter att de fått höra om varslen. Flera av dem har jag inte pratat med på jättelänge. Det känns jätteskönt att veta att man har kvar gamla vänner och att de bryr sig så mycket om en! Tack till er! :-)
tisdag 23 mars 2010
måndag 22 mars 2010
fredag 19 mars 2010
Kvinnlig intuition
Vi hade ingen mjölk hemma, så när jag ändå var på väg ut för att rasta hunden bestämde jag mig för att springa in i jourbutiken tvärs över gatan innan de stängde klockan 20. Jag hann precis in och fick tag i min mjölk och gick ut för att lossa hunden vars koppel jag hade knutit fast i cykelstället. Jag hade knutit ganska hårt så det tog ett tag för mig att få upp knuten, och under tiden hann jag reagera på en kille som verkade försöka gömma sig bakom en elbod. När jag hade fått upp knuten och började gå därifrån kom han fram från sitt gömställe och jag kände genast obehag. Han hade mörka kläder och en stor luva som dolde det mesta av ansiktet och så höll han händerna i fickorna som om han gömde någonting. Han verkade riktigt skum och jag kände att allt inte stod rätt till, så jag blev faktiskt rädd och tog en stor omväg för att slippa möta honom. När jag kom tillbaka från hundpromenaden stod det en polisbil och en ambulans utanför jourbutiken, och nyss läste jag detta. Det måste ju ha varit samma kille. Läskigt. Jag kunde ju lika gärna ha varit kvar i affären, och ännu värre - han hade ju kunnat göra illa Torres!
Och stackars, stackars greken (affärsinnehavaren) som är världens trevligaste människa. Jag hoppas verkligen att han mår bra efter omständigheterna...
------
Nu har jag fått bekräftat att det var samma kille, och att jag hade omnämnts som "kvinna med hund" i några vittnesmål. JAG omnämnd i vittnesmål, känns konstigt...
måndag 15 mars 2010
onsdag 10 mars 2010
Här ligger fem kilo nylagad hundmat...
onsdag 3 mars 2010
måndag 1 mars 2010
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)