...har jag gått på LCHF nu. Och jag fullkomligt älskar det! Har visserligen gått upp de kilon jag gick ner första veckan, men jag gör ju inte detta för att gå ner i vikt utan för att må bättre och bli av med sötsuget. Det har verkligen fungerat - igår var jag på fest där det bjöds på kladdkaka till efterrätt och jag var inte det minsta sugen utan kunde hoppa över den utan att gråta en endaste tår! :) Det bästa med denna "diet" är att jag slipper gå hungrig. Man är skönt mätt hela tiden och när man kommer hem från jobbet är det ingen panik att få i sig middag som det var innan LCHF, när blodsockret hade hunnit bli lågt.
Träningsmässigt har det också börjat hända grejer. Jag har ju medvetet tagit det lugnt de senaste veckorna för att låta kroppen vänja sig, men nu är det dags att trappa upp träningsdosen igen. Min kondition borde inte vara särskilt bra just nu, men igår när jag sprang en runda på 7,5 km kändes det riktigt bra, och döm om min förvåning när jag kom hem och upptäckte att jag hade hållit 4.49-tempo i snitt - något som jag inte borde klara av när jag är så pass otränad som jag är just nu. Så, jag är med andra ord ganska lyrisk... ;-)
I morse experimenterade jag fram ett LCHF-formbröd som blev riktigt bra. Skriver ner receptet här för framtida referens :-)
LCHF-formbröd
50 gram smält smör
6 ägg
1 dl turkisk yoghurt (10%)
1/2 dl vispgrädde
1 1/2 dl riven ost
50 gram skalade sesamfrön
200 gram krossade linfrön
100 gram nötter (t.ex. paranötter, mandel, hasselnötter)
50 gram fiberhusk
2 tsk bakpulver
2 msk brödkryddor eller annan smaksättning
1. Blanda ihop smör, ägg, yoghurt och grädde i en stor skål. Rör ner osten.
2. Mixa alla torra ingredienser till ett grovt mjöl i en matberedare.
3. Rör ner "mjölet" i ägg-yoghurt-blandningen (blandningen blir ganska kompakt).
4. Lägg smeten i en bakpappersklädd brödform. Sätt in i ugnen på 175 grader i ca en timme.
Visar inlägg med etikett träning. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett träning. Visa alla inlägg
söndag 20 februari 2011
måndag 1 november 2010
De filmade målgången i Yddingeloppet...
...och lade ut filmen på nätet. Så nu har jag fått det bekräftat att jag ser ut som en älg när jag springer. Tack så mycket. Nu måste jag försöka hitta en annan hobby där jag ser snygg ut...
söndag 31 oktober 2010
Idag sprang jag...
...Yddingeloppet. 12 km terräng - som en avslutning på säsongen. Gick OK, det var trångt och lerigt och backigt, men jag kom i mål på 1.08. Och för att väga upp att jag varit så nyttig sitter jag just nu med två pizzor, två glassar och ett kilo godis framför mig....
fredag 29 oktober 2010
@mobilblogg: För andra gången denna vecka...
Published with Blogger-droid v1.6.3
torsdag 2 september 2010
På väg tillbaka!
Äntligen har jag börjat komma i form igen! Det är så underbart att äntligen kunna känna så när det har gått så trögt så länge. Jag har inte haft någon större lust att springa sedan Göteborgsvarvs-fiaskot, eftersom det blev ett sådant antiklimax. Och konditionen försvinner snabbt om man inte underhåller den. För bara ett par veckor sedan var jag i så dålig form att jag tyckte att det var jobbigt att ens springa sex kilometer, och det har krävts enormt mycket viljestyrka för att dra på mig löparskorna och ta mig ut, men nu under den senaste veckan har löpningen börjat ordna upp sig och benen känns lättare igen. Som jag har längtat efter den där underbara runners high-känslan! I tisdags var det IForm-loppet (10 km), och det sprang jag på 52.48. Det är inte någon imponerande tid, men med tanke på hur löpningen har känts de sista veckorna så är det mycket bättre än jag förväntade mig. Och det bästa av allt var att det kändes så lätt - nästan som att jag sprang på moln!
Idag följde jag och L med M till ett intervallträningspass med Björnstorps IF. När vi kom dit blev vi uppdelade i grupper efter vilken tid man springer milen på. I den "sämsta" gruppen samlades de som springer milen på 47 minuter. Långt över min förmåga alltså... Men vi hängde på ändå och körde alla intervaller (6 * 800 meter plus 6 * 400 meter) och det kändes riktigt bra! Jag kunde till och med spurta sista varvet! Uuuuuunderbar känsla!! Det roliga med intervaller är att man springer på utan att tänka på hur långt man springer. När vi var klara gissade jag på att vi hade sprungit 4-5 kilometer, men när vi räknade på det kom vi på att det - inklusive uppvärmning och nedvarvning - blev över en mil.
Men det är ändå låååångt kvar till tre-mil-i-kuperad-terräng-formen som jag måste befinna mig i om bara tre veckor. Jag har insett att mitt mål med Lidingöloppet bara får lov att vara att ens ta mig runt, sen får det gå så långsamt det vill. Jag har fyra timmar på mig att ta mig till 25-kilometerskontrollen innan de drar repet och det borde jag väl hinna även om jag får gå vissa bitar av banan... Att slå min brorsa kan jag ju också glömma, men tack vare att jag redan leder över honom med 2-1 i klassikergrenarna så kan det ju inte bli sämre än oavgjort mellan oss i totalställningen! :-D
Lite ego-bilder: Efter målgången i Vätternrundan (hej hjälmfrilla!), vid målgången i Vasaloppet, och spurt mot målet i Göteborgsvarvet 2009.
Idag följde jag och L med M till ett intervallträningspass med Björnstorps IF. När vi kom dit blev vi uppdelade i grupper efter vilken tid man springer milen på. I den "sämsta" gruppen samlades de som springer milen på 47 minuter. Långt över min förmåga alltså... Men vi hängde på ändå och körde alla intervaller (6 * 800 meter plus 6 * 400 meter) och det kändes riktigt bra! Jag kunde till och med spurta sista varvet! Uuuuuunderbar känsla!! Det roliga med intervaller är att man springer på utan att tänka på hur långt man springer. När vi var klara gissade jag på att vi hade sprungit 4-5 kilometer, men när vi räknade på det kom vi på att det - inklusive uppvärmning och nedvarvning - blev över en mil.
Men det är ändå låååångt kvar till tre-mil-i-kuperad-terräng-formen som jag måste befinna mig i om bara tre veckor. Jag har insett att mitt mål med Lidingöloppet bara får lov att vara att ens ta mig runt, sen får det gå så långsamt det vill. Jag har fyra timmar på mig att ta mig till 25-kilometerskontrollen innan de drar repet och det borde jag väl hinna även om jag får gå vissa bitar av banan... Att slå min brorsa kan jag ju också glömma, men tack vare att jag redan leder över honom med 2-1 i klassikergrenarna så kan det ju inte bli sämre än oavgjort mellan oss i totalställningen! :-D
Lite ego-bilder: Efter målgången i Vätternrundan (hej hjälmfrilla!), vid målgången i Vasaloppet, och spurt mot målet i Göteborgsvarvet 2009.
tisdag 17 augusti 2010
Comeback
Jag skrev ju häromdagen att jag skulle lägga om mitt liv och träna bättre, sluta småäta skräp hela tiden och istället äta nyttigare måltider och mellanmål. Jag har faktiskt hållit det löftet i hela fyra dagar nu (rekord för mig)! Har till och med gått ner ett kilo på köpet! :-)
Idag fick jag också äntligen tummen ur. Jag gjorde comeback på gymmet efter 2 1/2 månads uppehåll! Jag har bett folk tjata på mig och idag blev jag uppmanad av tre olika personer att dra min lata bakdel till gymmet. Då vågar jag ju inte annat än att lyda.
Det märks verkligen att styrka är en färskvara. Det var ju skitjobbigt att träna! Det var som att börja om från början igen. Jag fick sänka ALLA VIKTER UTOM EN (lårmaskinen - tror att fjällvandring och löpning har hjälpt benen att hålla sig i form). Vissa vikter fick jag sänka med nästan 20%... Värst var bröstpressen och axelpressen som jag fick sänka till 45 kilo. Jag blev helt knäckt... Efter passet var jag dessutom helt trött och mör i kroppen, jag som brukar bli uppiggad och adrenalinstinn efter ett pass.
Men samtidigt tänker jag att då har ju faktiskt styrketräningen fungerat! Jag har ju bevisligen varit mycket starkare än jag är nu och det är ju för att jag har ett träningsprogram som fungerar! Så kan jag bara se till att få tillbaka rutinen på gymmandet så ska jag kunna ta mina muskler tillbaka till forna dagars glans! :-)
Och ni får gärna tjata på mig så att jag håller det här nu! :-)
Idag fick jag också äntligen tummen ur. Jag gjorde comeback på gymmet efter 2 1/2 månads uppehåll! Jag har bett folk tjata på mig och idag blev jag uppmanad av tre olika personer att dra min lata bakdel till gymmet. Då vågar jag ju inte annat än att lyda.
Det märks verkligen att styrka är en färskvara. Det var ju skitjobbigt att träna! Det var som att börja om från början igen. Jag fick sänka ALLA VIKTER UTOM EN (lårmaskinen - tror att fjällvandring och löpning har hjälpt benen att hålla sig i form). Vissa vikter fick jag sänka med nästan 20%... Värst var bröstpressen och axelpressen som jag fick sänka till 45 kilo. Jag blev helt knäckt... Efter passet var jag dessutom helt trött och mör i kroppen, jag som brukar bli uppiggad och adrenalinstinn efter ett pass.
Men samtidigt tänker jag att då har ju faktiskt styrketräningen fungerat! Jag har ju bevisligen varit mycket starkare än jag är nu och det är ju för att jag har ett träningsprogram som fungerar! Så kan jag bara se till att få tillbaka rutinen på gymmandet så ska jag kunna ta mina muskler tillbaka till forna dagars glans! :-)
Och ni får gärna tjata på mig så att jag håller det här nu! :-)
fredag 13 augusti 2010
Eviction notice.
Jag trodde att mitt Klassiker-äventyr automatiskt skulle innebära att jag skulle få en superslimmad vältränad kropp, men sanningen är att det är precis tvärtom. All träning har gjort att jag bara fått större aptit och äter mer istället (jag är en så kallad non-responder). Fettet sitter kvar där det alltid har suttit och behagar INTE flytta därifrån trots att jag pinat det med styrketräning, intervallöpning och långdistanscykling. Men nu är det j-ar i mig dags - nu ska träningen börja ge resultat. Nu ska fett-fan vräkas. Idag har jag skrivit in mig igen på Viktklubb.se och den här gången SKA jag hålla mina löften och INTE slarva. Nu ska jag ner till den magiska 60-kilosgränsen igen (som jag inte varit under en enda gång sen jag åkte till USA). Och träningen ska jag kick up a notch. Inte längre ligga och lata mig i soffan. Upp tidigt varje morgon och dra ut hunden på en långpromenad. Minst en mil om dagen ska jag gå. Få tummen ur och masa bort kroppen till gymmet igen. Och löpträningen - så fort tån är bra ska det bli löpning varannan dag, minst tre mil i veckan. Så det så.
Ska bara äta eeeeen sista chokladbit först...
Ska bara äta eeeeen sista chokladbit först...
lördag 7 augusti 2010
Uppdatering
De senaste veckorna har jag verkligen flytt från civilisationen. Först i Lappland och sen nu senast i Mellbystrand. Mailboxen har fått vara ogenomgången och mobilen har fått stanna hemma största delen av tiden. Och det har varit sååå skönt..! Jag har verkligen behövt koppla bort allting ett tag. Det har varit alldeles för många negativa händelser på en gång den senaste tiden.
Jag har haft ett enormt behov av att skriva av mig också. Jag har gått och formulerat blogginlägg i huvudet varje dag, men sedan har jag stoppat mig själv från att faktiskt skriva ner och publicera dem. Jag har varit ganska bitter, och vissa av de saker jag hade velat skriva hade antagligen gjort vissa personer oroliga och andra personer sårade, så de fick förbli bara tankar...
Men men, det får bli en enkel uppdatering istället:
Jobbfronten: Det här är första veckan som jag är officiellt arbetslös. Det är en ganska konstig känsla. En stor del av ens identitet är ju ändå det man jobbar med (i alla fall när man gått en lång utbildning för att lyckas få det jobb man vill ha) så nu känns det lite tomt. I vilket fall är jag nu anmäld till a-kassan och ska börja stämpla nästa vecka. Då är det väl dags att sätta sig in i Platsbanken också.
Jag är just nu i kontakt med två företag som har visat intresse för mig. Det ena var jag i ärlighetens namn måttligt intresserad av i början, men jag gav dem en chans och fick ett jättebra intryck av dem. Där hoppas jag verkligen på att det händer nåt. Det andra företaget är mer en backup, med uppdrag av mer tillfällig natur - tills man hittar något annat.
Hundfronten: Torres har blivit väldigt "hanhundig" de senaste dagarna. Han nosar och slickar överallt samtidigt som han går och dreglar, och när han ser andra hanhundar reser han ragg och håller svansen rakt upp. Han har aldrig morrat eller visat aggressivt beteende mot någon annan hund, men när han ställer sig i den här positionen blir jag lite orolig. Han har också fått in ovanan att vilja rida på vissa människor (inte så ofta, tack och lov, men det är ytterst pinsamt när det händer). Ett annat nytt beteende är att han har börjat sprätta i gräset efter att han kissat. Jag tror att det är en del löptikar i området just nu, men jag vet inte om det bara är det det beror på...
Jag har anmält mig till två hundkurser som börjar nästa vecka - kantarellsök och fortsättningskurs i shaping. Det ska bli jättekul att komma igång med träningen igen!
Träningsfronten: Jag är INTE träningsmotiverad nu. Gymmet har jag inte varit på på två månader. Med en och en halv månad kvar till Lidingöloppet borde jag vara ute och springa långrundor varje dag, men det händer inte. Det har varit för varmt och kvavt de senaste veckorna. Idag klantade jag mig dessutom rejält. Jag har i min sysslolöshet fått för mig att göra om här hemma så jag har möblerat om i vardagsrummet och köpt ny TV-bänk. Den är i vit högglans som ni säkert vet är väldigt tungt. Tror ni inte att det första som händer är att jag tappar en av skåpsluckorna på stortån??! Det gjorde hemskt ont, och jag var tvungen att lägga mig ner för att inte svimma av smärtan. Jag tänkte att det skulle gå över snabbt som det alltid gör när man slår i tån, men nu när det gått över sex timmar gör det fortfarande lika ont. Det bultar och dunkar oavbrutet. Och varje gång jag tar ett steg gör det så ont att det känns som att jag ska kräkas. Stackars hund som fick gå en väääldigt kort och långsam kvällspromenad med en haltande matte. Och stackars mig som inte hittar en endaste värktablett i hela lägenheten. Ska det fortsätta göra så här ont kan jag ju glömma allt vad löpträning heter. Men jag amputerar hellre stortån än skippar Lidingöloppet och tvingas göra om klassikern! ;-)
Jag har haft ett enormt behov av att skriva av mig också. Jag har gått och formulerat blogginlägg i huvudet varje dag, men sedan har jag stoppat mig själv från att faktiskt skriva ner och publicera dem. Jag har varit ganska bitter, och vissa av de saker jag hade velat skriva hade antagligen gjort vissa personer oroliga och andra personer sårade, så de fick förbli bara tankar...
Men men, det får bli en enkel uppdatering istället:
Jobbfronten: Det här är första veckan som jag är officiellt arbetslös. Det är en ganska konstig känsla. En stor del av ens identitet är ju ändå det man jobbar med (i alla fall när man gått en lång utbildning för att lyckas få det jobb man vill ha) så nu känns det lite tomt. I vilket fall är jag nu anmäld till a-kassan och ska börja stämpla nästa vecka. Då är det väl dags att sätta sig in i Platsbanken också.
Jag är just nu i kontakt med två företag som har visat intresse för mig. Det ena var jag i ärlighetens namn måttligt intresserad av i början, men jag gav dem en chans och fick ett jättebra intryck av dem. Där hoppas jag verkligen på att det händer nåt. Det andra företaget är mer en backup, med uppdrag av mer tillfällig natur - tills man hittar något annat.
Hundfronten: Torres har blivit väldigt "hanhundig" de senaste dagarna. Han nosar och slickar överallt samtidigt som han går och dreglar, och när han ser andra hanhundar reser han ragg och håller svansen rakt upp. Han har aldrig morrat eller visat aggressivt beteende mot någon annan hund, men när han ställer sig i den här positionen blir jag lite orolig. Han har också fått in ovanan att vilja rida på vissa människor (inte så ofta, tack och lov, men det är ytterst pinsamt när det händer). Ett annat nytt beteende är att han har börjat sprätta i gräset efter att han kissat. Jag tror att det är en del löptikar i området just nu, men jag vet inte om det bara är det det beror på...
Jag har anmält mig till två hundkurser som börjar nästa vecka - kantarellsök och fortsättningskurs i shaping. Det ska bli jättekul att komma igång med träningen igen!
Träningsfronten: Jag är INTE träningsmotiverad nu. Gymmet har jag inte varit på på två månader. Med en och en halv månad kvar till Lidingöloppet borde jag vara ute och springa långrundor varje dag, men det händer inte. Det har varit för varmt och kvavt de senaste veckorna. Idag klantade jag mig dessutom rejält. Jag har i min sysslolöshet fått för mig att göra om här hemma så jag har möblerat om i vardagsrummet och köpt ny TV-bänk. Den är i vit högglans som ni säkert vet är väldigt tungt. Tror ni inte att det första som händer är att jag tappar en av skåpsluckorna på stortån??! Det gjorde hemskt ont, och jag var tvungen att lägga mig ner för att inte svimma av smärtan. Jag tänkte att det skulle gå över snabbt som det alltid gör när man slår i tån, men nu när det gått över sex timmar gör det fortfarande lika ont. Det bultar och dunkar oavbrutet. Och varje gång jag tar ett steg gör det så ont att det känns som att jag ska kräkas. Stackars hund som fick gå en väääldigt kort och långsam kvällspromenad med en haltande matte. Och stackars mig som inte hittar en endaste värktablett i hela lägenheten. Ska det fortsätta göra så här ont kan jag ju glömma allt vad löpträning heter. Men jag amputerar hellre stortån än skippar Lidingöloppet och tvingas göra om klassikern! ;-)
onsdag 7 juli 2010
Sökes akut: privat simlärare
På söndag är det dags för Vansbrosimningen. Tänk, om jag klarar den och inte drunknar eller fryser ihjäl så har jag gjort 3/4 av Klassikern. Hur sjukt är inte det? JAG, som är nybörjare på klassikergrenarna, som varken har talang, träningssällskap eller träningsdisciplin, och som aldrig trodde att jag skulle klara en Tjejklassiker ens, kanske faktiskt kan genomföra En Svensk Klassiker! Nu finns det ingen ursäkt för er andra att inte prova!! :-D
Det finns dock ett litet mörkt moln på himlen. Jag har knappt tränat alls. Jag som hade planerat in en simtur i veckan under hela våren och att jag skulle gå simkurs och lära mig crawla, har simmat sammanlagt tre pass. Bröstsim. I bassäng. I 24-gradigt vatten. Om nån som läser det här skulle råka vara simlärare och bosatt i Lundatrakten: Jag behöver hjälp!
Håll alla tummar ni har för mig - jag kommer att behöva det!!!
Det finns dock ett litet mörkt moln på himlen. Jag har knappt tränat alls. Jag som hade planerat in en simtur i veckan under hela våren och att jag skulle gå simkurs och lära mig crawla, har simmat sammanlagt tre pass. Bröstsim. I bassäng. I 24-gradigt vatten. Om nån som läser det här skulle råka vara simlärare och bosatt i Lundatrakten: Jag behöver hjälp!
Håll alla tummar ni har för mig - jag kommer att behöva det!!!
söndag 20 juni 2010
En härlig upplevelse!
Vätternrundan - klassikerns andra etapp och den jag såg allra mest fram emot. Jag tyckte ju att Tjejvättern förra året var en enda lång njutning och även om jag visste att det skulle bli tuffare nu med längre distans och fler backar så tyckte jag ändå att det skulle bli jätteroligt. Och förväntningarna infriades med råge! Jag kände direkt efter målgång att jag vill vara med nästa år igen!
Vi (brorsan och jag) startade strax före midnatt. Fick höra av många att det egentligen är den sämsta tiden att starta på. Antingen ska man vara med i de tidigaste startgrupperna så att man inte går så lång tid på kvällen utan att sova, eller så ska man starta på morgonen så att man hinner sova några timmar på natten. Jag hade planerat att sova några timmar på eftermiddagen men jag hade för många fjärilar i magen så kroppen fick inte ro. Hur som helst - det hade hunnit bli rejält mörkt när vi gav oss iväg och jag som aldrig kört racer i mörkret eller cyklat i klunga/på rulle förut hade fullt sjå med att koncentrera mig på att inte komma för nära bakhjulet på cykeln framför eller köra på någon tappad flaska som plötsligt dök upp på vägen. Det var en häftig upplevelse att cykla i mörkret. Man blev liksom hypnotiserad av alla röda baklyktor som åkte som i ett fackeltåg framför en. Härligt - men blött! Det regnade konstant hela natten så man hann bli rejält blöt och frusen. Fötter och händer domnade bort och eftersom jag inte hade någon känsel i fingrarna så hade jag stora problem att växla och att bromsa. I de första två depåerna fick jag ta av mig skorna och massera fötterna i en kvart för att få igång blodcirkulationen. Det var tur att det bjöds på varmt kaffe i alla fall!
Fram till Jönköping (ca 11 mil) var det väldigt lättcyklat, bara nån enstaka lite tuffare backe. Jag började också inse fördelarna med att ligga på rulle och en snäll medcyklist gav mig en snabblektion i cyklisternas teckenspråk och oskrivna regler. Efter frukosten (köttbullar med mos) tänkte jag därför att jag kunde hjälpa till att dra eftersom jag kände mig riktigt stark och jag hittade en grupp som höll samma tempo som jag. Men det var ett misstag. Efter Jönköping blev det nämligen riktigt kuperat och jag valde naturligtvis att dra i den allra längsta uppförsbacken. Har man en rulle efter sig får man inte dra ner på tempot förrän alla är inne i backen (eftersom de som är längst bak måste bromsa annars) så jag fick hålla tempot på 30-35 km/h i backen och det var en låååång rulle jag hade efter mig. Efter mycket stånk och stön kom vi äntligen upp för backen och jag var helt färdig men de som legat bakom mig och körde om mig tackade så mycket för hjälpen och sa att jag såg "urstark" ut, och då fick jag nya krafter och kämpade vidare! :-) Och det bästa med jobbiga uppförsbackar är att de ofta följs av långa, härliga nedförsbackar. I dessa låg jag och njöt i upp emot 60 km/h. Vilken adrenalinkick!
Lasagne till lunch i Hjo (efter 17 mil) och här blev det ett ofrivilligt extra långt stopp eftersom jag stod i toakö i en halvtimme... Trist när man bara vill iväg och cykla igen men samtidigt var det skönt att stå inne i värmen en stund när man var blöt och kall.
Efter Hjo kom solen äntligen fram. Det var fortfarande ganska kallt men kläderna fick i alla fall chansen att torka upp lite, och känseln i tår och fingrar kom tillbaka. Jag kände mig fortfarande riktigt pigg och stark men nu började också bakdelen bli väldigt öm, även om jag hade dubbla blöjbyxor på mig! I en uppförsbacke i Tiveden stod några människor och gav oss Guds välsignelse i högtalarna. En skylt sade "Gud hör din bön", så jag bad om "inga fler uppförsbackar", men det hörde han tyvärr inte...
De sista 10 milen var lite jobbigare. Många backar och nu gick inte heller återhämtningen lika snabbt. Värst var backen upp mot Hammarsundsbron och naturligtvis Brattebrobacken strax därefter. Att en backe har ett namn och en egen vägskylt brukar sällan vara ett gott tecken. Men varje milskylt som visade sträckan kvar till målet gav mig ny energi. Efter sista kontrollen i Medevi (som var den enda kontrollen där jag inte stannade mer än en kvart) kom jag snart ut på riksväg 50, och där var det några i en bil som körde om mig som började skrika på mig. "Kul med så många som hejar" tänkte jag, vände mig om och fick syn på syster med pojkvän! Det gav en extra energikick!
Nästa gång jag kom ut på stora vägen igen såg man Motala torna upp sig. Härifrån visste jag att det inte var några uppförsbackar kvar, så det var bara att pinna på! Jag insåg att jag hade möjlighet att komma under 14 timmar så jag trampade på utav h-e och snittade 35-40 km/h på raksträckan. Det var en helt underbar känsla att komma i mål på 13.58 och få ta emot medaljen!
Snälla syster och svåger skjutsade hem oss till mina föräldrar. De var borta på fest och det fanns inget att äta i huset så jag tänkte att jag skulle gå och handla mat efter att jag hade vilat en stund. Men jag slocknade totalt och vaknade inte upp förrän halv nio morgonen efter! 14,5 timmars sömn - nytt rekord!
Summa summarum så var Vätternrundan en helt underbar upplevelse! Jag njöt verkligen hela tiden och kände mig pigg och stark hela vägen. Jag hade ju gått in med inställningen att ta det lugnt och ha roligt och inte känna någon tidspress, så jag cyklade inte snabbare än att det kändes bekvämt, stannade extra länge på varje kontroll (nio stycken totalt) och åt och drack ordentligt och pratade med en massa trevliga människor. Tyvärr nollställdes min cykeldator någonstans mot slutet (jag trodde att jag hade nollställt den själv av misstag men jag fick just veta att många cykeldatorer nollställs automatiskt efter 10 timmars effektiv cykeltid) men min snitthastighet innan dess låg på 27-28 km/h så min effektiva cykeltid borde ligga på runt 11 timmar och det är jag riktigt nöjd med! Jag tog det ju trots allt ändå lugnt, är ju nybörjare på racer och har ju inte tränat optimalt. Nu vill jag verkligen göra om det här nästa år, för att se vilken tid man skulle kunna få om allt klaffar!
Någon som hänger på??
Vi (brorsan och jag) startade strax före midnatt. Fick höra av många att det egentligen är den sämsta tiden att starta på. Antingen ska man vara med i de tidigaste startgrupperna så att man inte går så lång tid på kvällen utan att sova, eller så ska man starta på morgonen så att man hinner sova några timmar på natten. Jag hade planerat att sova några timmar på eftermiddagen men jag hade för många fjärilar i magen så kroppen fick inte ro. Hur som helst - det hade hunnit bli rejält mörkt när vi gav oss iväg och jag som aldrig kört racer i mörkret eller cyklat i klunga/på rulle förut hade fullt sjå med att koncentrera mig på att inte komma för nära bakhjulet på cykeln framför eller köra på någon tappad flaska som plötsligt dök upp på vägen. Det var en häftig upplevelse att cykla i mörkret. Man blev liksom hypnotiserad av alla röda baklyktor som åkte som i ett fackeltåg framför en. Härligt - men blött! Det regnade konstant hela natten så man hann bli rejält blöt och frusen. Fötter och händer domnade bort och eftersom jag inte hade någon känsel i fingrarna så hade jag stora problem att växla och att bromsa. I de första två depåerna fick jag ta av mig skorna och massera fötterna i en kvart för att få igång blodcirkulationen. Det var tur att det bjöds på varmt kaffe i alla fall!
Fram till Jönköping (ca 11 mil) var det väldigt lättcyklat, bara nån enstaka lite tuffare backe. Jag började också inse fördelarna med att ligga på rulle och en snäll medcyklist gav mig en snabblektion i cyklisternas teckenspråk och oskrivna regler. Efter frukosten (köttbullar med mos) tänkte jag därför att jag kunde hjälpa till att dra eftersom jag kände mig riktigt stark och jag hittade en grupp som höll samma tempo som jag. Men det var ett misstag. Efter Jönköping blev det nämligen riktigt kuperat och jag valde naturligtvis att dra i den allra längsta uppförsbacken. Har man en rulle efter sig får man inte dra ner på tempot förrän alla är inne i backen (eftersom de som är längst bak måste bromsa annars) så jag fick hålla tempot på 30-35 km/h i backen och det var en låååång rulle jag hade efter mig. Efter mycket stånk och stön kom vi äntligen upp för backen och jag var helt färdig men de som legat bakom mig och körde om mig tackade så mycket för hjälpen och sa att jag såg "urstark" ut, och då fick jag nya krafter och kämpade vidare! :-) Och det bästa med jobbiga uppförsbackar är att de ofta följs av långa, härliga nedförsbackar. I dessa låg jag och njöt i upp emot 60 km/h. Vilken adrenalinkick!
Lasagne till lunch i Hjo (efter 17 mil) och här blev det ett ofrivilligt extra långt stopp eftersom jag stod i toakö i en halvtimme... Trist när man bara vill iväg och cykla igen men samtidigt var det skönt att stå inne i värmen en stund när man var blöt och kall.
Efter Hjo kom solen äntligen fram. Det var fortfarande ganska kallt men kläderna fick i alla fall chansen att torka upp lite, och känseln i tår och fingrar kom tillbaka. Jag kände mig fortfarande riktigt pigg och stark men nu började också bakdelen bli väldigt öm, även om jag hade dubbla blöjbyxor på mig! I en uppförsbacke i Tiveden stod några människor och gav oss Guds välsignelse i högtalarna. En skylt sade "Gud hör din bön", så jag bad om "inga fler uppförsbackar", men det hörde han tyvärr inte...
De sista 10 milen var lite jobbigare. Många backar och nu gick inte heller återhämtningen lika snabbt. Värst var backen upp mot Hammarsundsbron och naturligtvis Brattebrobacken strax därefter. Att en backe har ett namn och en egen vägskylt brukar sällan vara ett gott tecken. Men varje milskylt som visade sträckan kvar till målet gav mig ny energi. Efter sista kontrollen i Medevi (som var den enda kontrollen där jag inte stannade mer än en kvart) kom jag snart ut på riksväg 50, och där var det några i en bil som körde om mig som började skrika på mig. "Kul med så många som hejar" tänkte jag, vände mig om och fick syn på syster med pojkvän! Det gav en extra energikick!
Nästa gång jag kom ut på stora vägen igen såg man Motala torna upp sig. Härifrån visste jag att det inte var några uppförsbackar kvar, så det var bara att pinna på! Jag insåg att jag hade möjlighet att komma under 14 timmar så jag trampade på utav h-e och snittade 35-40 km/h på raksträckan. Det var en helt underbar känsla att komma i mål på 13.58 och få ta emot medaljen!
Snälla syster och svåger skjutsade hem oss till mina föräldrar. De var borta på fest och det fanns inget att äta i huset så jag tänkte att jag skulle gå och handla mat efter att jag hade vilat en stund. Men jag slocknade totalt och vaknade inte upp förrän halv nio morgonen efter! 14,5 timmars sömn - nytt rekord!
Summa summarum så var Vätternrundan en helt underbar upplevelse! Jag njöt verkligen hela tiden och kände mig pigg och stark hela vägen. Jag hade ju gått in med inställningen att ta det lugnt och ha roligt och inte känna någon tidspress, så jag cyklade inte snabbare än att det kändes bekvämt, stannade extra länge på varje kontroll (nio stycken totalt) och åt och drack ordentligt och pratade med en massa trevliga människor. Tyvärr nollställdes min cykeldator någonstans mot slutet (jag trodde att jag hade nollställt den själv av misstag men jag fick just veta att många cykeldatorer nollställs automatiskt efter 10 timmars effektiv cykeltid) men min snitthastighet innan dess låg på 27-28 km/h så min effektiva cykeltid borde ligga på runt 11 timmar och det är jag riktigt nöjd med! Jag tog det ju trots allt ändå lugnt, är ju nybörjare på racer och har ju inte tränat optimalt. Nu vill jag verkligen göra om det här nästa år, för att se vilken tid man skulle kunna få om allt klaffar!
Någon som hänger på??
torsdag 17 juni 2010
Snart åker jag...
...upp till Örebro. Imorgon natt är det start för Vätternrundan. Konstigt nog är jag inte ett dugg nervös över själva loppet, bara över att jag ska ha glömt något i packningen. Men jag tror att det beror på att jag inte sätter någon press på mig själv den här gången. Jag tänker inte sätta någon drömtid eller -snitthastighet, utan jag ska bara fokusera på att ha så roligt som möjligt och ta det lugnt och njuta av naturen. Förberedelserna har inte varit optimala. Jag har bara tränat 50 av de 100 mil jag hade tänkt få i benen innan loppet. Styrketräningen har jag också legat på latsidan med. Jag har inte heller kolhydratladdat eller levt särskilt nyttigt den senaste tiden. Men det skiter jag i - jag tar det lugnt och gör så gott jag kan, och det får räcka. Jag har levt under ganska mycket psykisk stress den senaste tiden så jag tänker inte DESSUTOM hetsa upp mig över ett oviktigt motionslopp. Jag var ju så bitter över misslyckandet på Göteborgsvarvet (vilket ni säkert märkte på mina blogginlägg) så den här gången sätter jag inga mål - då kan jag heller inte bli besviken!
Men ni får gärna önska mig lycka till ändå! :-)
Men ni får gärna önska mig lycka till ändå! :-)
måndag 24 maj 2010
Det var tur att jag inte läste detta innan loppet...
Från Göteborgsvarvets hemsida med medicinska råd inför att springa när det är varmt:
"Om du känner dig dålig eller får andra symtom på t. ex. upphörd svettning med kall hud, tungt att andas, illamående, kräkningar eller obehagskänsla/smärtor i bröstet så bryt omedelbart! Om Du inte blir bättre på 5-10 min efter du brutit, sök kontakt med sjukvården."
Äh, det är bara veklingar som bryter! ;-)
"Om du känner dig dålig eller får andra symtom på t. ex. upphörd svettning med kall hud, tungt att andas, illamående, kräkningar eller obehagskänsla/smärtor i bröstet så bryt omedelbart! Om Du inte blir bättre på 5-10 min efter du brutit, sök kontakt med sjukvården."
Äh, det är bara veklingar som bryter! ;-)
Men trots att...
...jag sprang på 8 minuter sämre tid än förra året så slutade jag 200 placeringar bättre. Skumt. Fler som blev påverkade av värmen, kanske...?
söndag 23 maj 2010
Platt fall
Besviken. Det är väl det ord som bäst sammanfattar min Göteborgsvarvsupplevelse. Därefter kommer arg, sur, irriterad, förbannad, ledsen....
Jag hade tränat så bra och så strukturerat. Jag kände att mitt mål på sub 2 timmar var helt inom räckhåll - kanske skulle kroppen till och med räcka till 1.55. Jag hade räknat ut att jag var tvungen att springa med ett tempo på 5.43 min per kilometer för att komma under två timmar, och eftersom jag sprang milen på 49 så sent som i måndags så skulle det inte vara några som helst problem.
Jag kände mig frisk och kry och pigg i benen och i huvudet. Jag såg fram emot starten så himla mycket - nu skulle jag få bevisa för mig själv att all min träning och hårda arbete givit resultat och att jag kunde slå förra årets tid (2.10) med god marginal. Jag såg till och med en möjlighet att kanske, kanske kunna slå brorsan också...
Så går starten. Det är trångt, men jag följer med strömmen och tack vare att jag blivit uppseedad och fått en bättre startgrupp så går det ändå ganska smidigt och efter bara någon kilometer kan jag löpa på i det tempo jag vill och har räknat med. Allt känns bra och det går till och med lätt över Älvsborgsbron. Fram till halvvägsmarkeringen går allt enligt plan och jag passerar milen på 57 minuter. Sen händer något. Jag börjar känna mig yr så jag ser till att dricka extra mycket vid vätskekontrollen vilket resulterar i att jag får akut håll. Jag saktar ner och hållet går över i pulserande kramper. Helt plötsligt blir jag jätteillamående och svimfärdig och måste stanna och spy. Tänker direkt på att bryta, men efter att jag spytt känns det lite bättre och jag bestämmer mig för att fortsätta. Efter nån kilometer kommer kramperna tillbaka och nu går det inte ens att jogga längre. Jag får gå dubbelvikt eftersom jag inte kan räta på mig av smärtan. Jag får frossa, så trots värmen fryser jag.
Jag borde egentligen bryta loppet redan här. Men jag är för envis. Och så vet jag att många följer mig både live och via sms, och jag vill inte göra dem besvikna. Jag får helt enkelt bita ihop. Kramperna kommer och går, och jag försöker jogga när jag kan. Efter 18 km måste jag spy igen. Jag inser att kroppen inte vill längre, men nu är det ju inte så långt kvar. Och efter att jag spytt andra gången minskar kramperna så mycket att jag faktiskt kan jogga hela vägen in i mål. 2.18 blir tiden.
Jag är så besviken. Det här som jag har tränat så mycket inför. Och jag vet att jag har kapacitet till så mycket mer egentligen. Varför jag mådde så dåligt vet jag inte, men troligtvis var det på grund av värmen. Det var 26 grader i skuggan och när jag har tränat har det som mest varit 18, så jag är helt enkelt inte van. Ambulanserna åkte i skytteltrafik med folk som hade kollapsat och någon sade att det var fem gånger så många som hade brutit loppet mot normalt.
Jag får försöka känna någon slags stolthet över att jag faktiskt tog mig i mål överhuvudtaget, men just nu är det svårt. Jag får glädjas med mina vänner som gjorde riktigt bra prestationer istället. Grymma LB och brorsan som sprang på under två timmar och klarade sina mål. Är även imponerad av G som knappt har löptränat, T som hade så ont i höfterna att hon grät, och LK som hade ont och inte var tränad men som ändå tog sig i mål.
Nästa år ska jag ha revansch...
Jag hade tränat så bra och så strukturerat. Jag kände att mitt mål på sub 2 timmar var helt inom räckhåll - kanske skulle kroppen till och med räcka till 1.55. Jag hade räknat ut att jag var tvungen att springa med ett tempo på 5.43 min per kilometer för att komma under två timmar, och eftersom jag sprang milen på 49 så sent som i måndags så skulle det inte vara några som helst problem.
Jag kände mig frisk och kry och pigg i benen och i huvudet. Jag såg fram emot starten så himla mycket - nu skulle jag få bevisa för mig själv att all min träning och hårda arbete givit resultat och att jag kunde slå förra årets tid (2.10) med god marginal. Jag såg till och med en möjlighet att kanske, kanske kunna slå brorsan också...
Så går starten. Det är trångt, men jag följer med strömmen och tack vare att jag blivit uppseedad och fått en bättre startgrupp så går det ändå ganska smidigt och efter bara någon kilometer kan jag löpa på i det tempo jag vill och har räknat med. Allt känns bra och det går till och med lätt över Älvsborgsbron. Fram till halvvägsmarkeringen går allt enligt plan och jag passerar milen på 57 minuter. Sen händer något. Jag börjar känna mig yr så jag ser till att dricka extra mycket vid vätskekontrollen vilket resulterar i att jag får akut håll. Jag saktar ner och hållet går över i pulserande kramper. Helt plötsligt blir jag jätteillamående och svimfärdig och måste stanna och spy. Tänker direkt på att bryta, men efter att jag spytt känns det lite bättre och jag bestämmer mig för att fortsätta. Efter nån kilometer kommer kramperna tillbaka och nu går det inte ens att jogga längre. Jag får gå dubbelvikt eftersom jag inte kan räta på mig av smärtan. Jag får frossa, så trots värmen fryser jag.
Jag borde egentligen bryta loppet redan här. Men jag är för envis. Och så vet jag att många följer mig både live och via sms, och jag vill inte göra dem besvikna. Jag får helt enkelt bita ihop. Kramperna kommer och går, och jag försöker jogga när jag kan. Efter 18 km måste jag spy igen. Jag inser att kroppen inte vill längre, men nu är det ju inte så långt kvar. Och efter att jag spytt andra gången minskar kramperna så mycket att jag faktiskt kan jogga hela vägen in i mål. 2.18 blir tiden.
Jag är så besviken. Det här som jag har tränat så mycket inför. Och jag vet att jag har kapacitet till så mycket mer egentligen. Varför jag mådde så dåligt vet jag inte, men troligtvis var det på grund av värmen. Det var 26 grader i skuggan och när jag har tränat har det som mest varit 18, så jag är helt enkelt inte van. Ambulanserna åkte i skytteltrafik med folk som hade kollapsat och någon sade att det var fem gånger så många som hade brutit loppet mot normalt.
Jag får försöka känna någon slags stolthet över att jag faktiskt tog mig i mål överhuvudtaget, men just nu är det svårt. Jag får glädjas med mina vänner som gjorde riktigt bra prestationer istället. Grymma LB och brorsan som sprang på under två timmar och klarade sina mål. Är även imponerad av G som knappt har löptränat, T som hade så ont i höfterna att hon grät, och LK som hade ont och inte var tränad men som ändå tog sig i mål.
Nästa år ska jag ha revansch...
fredag 9 april 2010
Fredagsdepp
Är ensam hemma ikväll eftersom J är ute på avslutningsmiddag med sitt team. Jag är verkligen inte bra på att vara ensam. Inte på en fredagskväll i alla fall. Då ska man ju laga en god middag och sitta och äta tillsammans och prata om veckan som har varit och om helgen som kommer. Det är faktiskt veckans höjdpunkt för mig. Jag försöker hålla en konversation med Torres om vad han har haft för sig på dagis under dagen och jag får förvisso en svansviftning till svar, men jag skulle få en svansviftning till svar även om jag sa "du är dum" till honom.
Och så är jag ledsen för att min träning inte ger de resultat jag vill ha. Innan det här året började satte jag upp mål för mig själv med min träning - mål som hade med klassikergrenarna och Göteborgsvarvet att göra. Jag lovade mig själv dyrt och heligt att inte ha några utseendemässiga eller viktmässiga mål eftersom jag vet att jag direkt skulle sluta träna om jag inte uppnådde de målen snabbt. Jag kan ändå inte låta bli att tänka att jag borde ha fått fettreducering och viktnedgång på köpet när jag tränar så mycket. Men icke sa Nicke - jag har till och med GÅTT UPP två kilo sen i höstas. Det är så frustrerande. Jag tittar på mina fetto-bikini-bilder från USA-resan i höstas och konstaterar att jag ser precis likadan ut nu...
Så nu får det bli stopp för alla onyttigheter. Måste skärpa mig nu. Jag ska äta så mycket jag behöver för att orka träna, men inte mer än så. Och därmed basta.
Och så är jag ledsen för att min träning inte ger de resultat jag vill ha. Innan det här året började satte jag upp mål för mig själv med min träning - mål som hade med klassikergrenarna och Göteborgsvarvet att göra. Jag lovade mig själv dyrt och heligt att inte ha några utseendemässiga eller viktmässiga mål eftersom jag vet att jag direkt skulle sluta träna om jag inte uppnådde de målen snabbt. Jag kan ändå inte låta bli att tänka att jag borde ha fått fettreducering och viktnedgång på köpet när jag tränar så mycket. Men icke sa Nicke - jag har till och med GÅTT UPP två kilo sen i höstas. Det är så frustrerande. Jag tittar på mina fetto-bikini-bilder från USA-resan i höstas och konstaterar att jag ser precis likadan ut nu...
Så nu får det bli stopp för alla onyttigheter. Måste skärpa mig nu. Jag ska äta så mycket jag behöver för att orka träna, men inte mer än så. Och därmed basta.
måndag 15 mars 2010
[mobilblogg] My baby has come home to mama...
...och nu står han i hallen och väntar på våren då jag ska ta med honom ut på en premiärtur. Lycka!!!
fredag 26 februari 2010
Porrbild!
Den här bäbisen håller jag på att spara pengar till. Det ska få bli min present till mig själv om jag klarar Vasan (om inte någon annan skulle ha lust att köpa den till mig i typ försenad examenspresent eller 28-årspresent *host,host, nudge, nudge, know what I mean?*)
Bild ärligt snodd från cykelcity.se
fredag 12 februari 2010
Mot nya rekord
Jag köpte en chin up bar till J i julklapp. Det var delvis för att vara snäll mot honom men självklart främst för att jag själv skulle kunna utnyttja den. Min tanke var att jag skulle göra 10 chin-ups varje morgon. But who was I kidding? Har ni tjejer provat detta redskap någon gång? Det hade inte jag gjort. Det är sjuuukt svårt. Första gången jag provade klarade jag inte ens att lyfta mig själv en decimeter. Nu när jag har styrketränat i snart två månader klarar jag hela 1 och 3/4 chin ups. Så jag har reviderat mitt mål till att klara rekordet två hela i sommar. Jag sätter ribban högt.
måndag 18 januari 2010
Skador
Just som jag har börjat komma igång med träningen på riktigt så får jag en inflammation i axeln. Inget allvarligt, men jag vågar inte köra på med styrketräningen i överkroppen. Nähä, tänker jag, då får jag väl koncentrera mig på benstyrka och löpning. Vad händer då? Jo, jag blir lite för ivrig när jag får chansen att åka längdskidor och går och skaffar mig en sträckning i låret uppe vid höftböjaren.
Vad har jag kvar att träna nu? Jag har inte tid med träningsuppehåll nu med en dryg månad kvar till Vasaloppet. Suck...
--------------------------
Axeln kändes bättre så jag stack till gymmet och körde ett överkroppspass. Börjar så smått lägga in lite fler övningar också. Behöver ju uthållighetsövningar också och inte bara explosiv styrka. Det känns kul att träna nu eftersom jag ser förbättringar hela tiden - jag får höja vikterna varje vecka!
Vad har jag kvar att träna nu? Jag har inte tid med träningsuppehåll nu med en dryg månad kvar till Vasaloppet. Suck...
--------------------------
Axeln kändes bättre så jag stack till gymmet och körde ett överkroppspass. Börjar så smått lägga in lite fler övningar också. Behöver ju uthållighetsövningar också och inte bara explosiv styrka. Det känns kul att träna nu eftersom jag ser förbättringar hela tiden - jag får höja vikterna varje vecka!
onsdag 2 september 2009
I form?
Igår var det dags för IForm-loppet. Jag hade i början av sommaren satt som mål att vara under 50 minuter på milen men av en massa olika anledningar har jag inte haft tid eller möjlighet att träna distanslopp. Jag sprang min första distansmil sedan Göteborgsvarvet i söndags och det var lite väl sent. I början av loppet fick jag upp en j-a fart eftersom jag försökte ta mig förbi alla som gick, så jag sprang den första kilometern på 4.30. Låg på 24.40 efter 5 kilometer och var jättepeppad eftersom jag kände att jag hade en rekordtid på gång, men efter halva andra varvet kroknade jag helt och var uppe i nästan 6 min/km. Hade så fruktansvärt ont i magen också (note to self: ät inte fiberhavregrynsgröt innan ett lopp...) så de sista kilometrarna var en pina. I slutet sprang jag ikapp de som gick 5 km (man startade nämligen samtidigt och vi som sprang 10 km sprang två varv på 5-kilometersbanan) så då fick man börja kryssa mellan personer som gick i bredd igen och även om jag hade haft krafter kvar så hade jag inte kunnat spurta sista kilometern eftersom det var så fullt med folk. Sprang i mål på 53.34 i alla fall och det får jag vara nöjd med eftersom jag trodde på 55 minuter.
Känner att jag är väldigt tung och sliten i kroppen också. Eftersom jag har blivit "tvingad" att börja spela fotboll igen så har det blivit träning nästan varje dag de senaste veckorna och det känns. Ikväll ska jag spela match men imorgon ska jag få vila igen. Det ska bli så skönt!
Känner att jag är väldigt tung och sliten i kroppen också. Eftersom jag har blivit "tvingad" att börja spela fotboll igen så har det blivit träning nästan varje dag de senaste veckorna och det känns. Ikväll ska jag spela match men imorgon ska jag få vila igen. Det ska bli så skönt!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)