Nya mål..?

Nu har jag haft några dagar ledigt från all form av träning (förutom lätta promenader med hunden förstås). I första hand eftersom jag behöver återhämta mig efter Lidingöloppet och förkylning, men jag har också lite brist på motivation eftersom jag inte har något mål med min träning längre. Nu är Klassikern gjord och det har varit en både fantastisk och tuff upplevelse. Jag har lärt mig massor om mig själv och min kropp och hur den fungerar vid långvarig ansträngning, om kost och träningsupplägg och hur man förbereder sig både fysiskt och mentalt inför långa lopp. Jag har upptäckt hur underbart roligt det är att cykla (på en racer, förstås) och att jag faktiskt inte är helt kass på längdskidåkning. Jag har insett att jag faktiskt kan klara av mer än vad jag vågade tro för bara något år sedan.

Men nu känns det faktiskt lite tomt. Klassikern har varit mitt fokus så längre nu - något att jobba för, att se fram emot, och ett tydligt mål med min träning. Nu är frågan: Vad ska jag nu hitta på med mitt liv?

Mina "klassikervänner" ska göra om Klassikern nästa år. Det hade visserligen varit roligt att kunna putsa på tiderna - jag har ju knappast gått på max under loppen och skulle nog kunna kapa ett par timmar sammanlagt. Kanske vore det ett realistiskt mål att komma under 24 timmar totalt (detta år blev det 28)? Det jobbiga med Klassikern är (förutom böket med att träna längdskidåkning när man bor i Skåne) dock allt runt omkring. Det ska fixas resor och boende och logistiken ska fungera. Det är också ganska stora kostnader inblandade. Men den allra största anledningen till att jag inte vill göra om Klassikern är att jag inte vill simma i det där panikframkallande mörka Vansbrovattnet igen! :-)

Men vad ska jag göra istället? Jag måste hitta ett mål för 2011! Har ju i och för sig anmält mig (OCH J!!!) till Göteborgsvarvet nästa år, men det har jag ju sprungit förut. Jag behöver något större! Springa ett marathon? Lära mig ett nytt språk? Skaffa en till hund??? Okej, den sista idén är ännu inte riktigt förankrad hos min bättre hälft, men jag jobbar på det... ;-)

@mobilblogg: J har shoppat...

...ett par "byggarbyxor", som han kallar dem. Nu måste vi bara köpa ett hus som passar till byggarbyxorna...

Published with Blogger-droid v1.5.9

@mobilblogg: Lidingöloppet

Jaha, så var då Klassikern avklarad. Nu känns det konstigt, och lite tomt på något sätt. Vad ska jag nu hitta på??? :-)

Det var dock inte alls säkert att jag skulle springa igår. Är ju som sagt förkyld. Igår morse hade jag ingen feber och halsen kändes mycket bättre. Men jag blev andfådd bara av att ta en morgondusch. Fick inte i mig så mycket frukost heller eftersom jag inte hade nån aptit. Hade inte det här varit den sista klassikergrenen så hade jag nog inte sprungit. Men nu när det var det absolut sista jag behövde göra och jag hade tagit mig hela vägen till Stockholm så kunde jag ju bara inte låta bli! :-)

Det gick hyfsat att springa. Jag tog det extremt lugnt, för trots att jag bara joggade långsamt så hade jag ändå mellan 185 och 195 i puls, vilket annars är en normal puls för mig när jag springer intervaller... Ett ganska bra tecken på att kroppen inte mådde så bra alltså, och eftersom jag hört skräckhistorier om folk som har sprungit med förkylningar och dragit på sig hjärtmuskelinflammationer så vågade jag inte öka tempot. Fokus fick vara på att ta mig runt utan att dö istället för att springa på en viss tid. Jag tog mig i mål på 3.41. En käring-tid, jag vet, men ändå...

Med tanke på förutsättningarna är jag extremt nöjd och stolt. Jag sprang hela tiden förutom i de värsta uppförsbackarna och jag kände, trots att jag aldrig sprungit så långt tidigare, att distansen faktiskt inte var något problem. Hade det inte varit för alla backar och hade jag varit helt frisk så hade jag nog kunnat springa mycket längre. Så brorsan och jag har faktiskt börjat smida planer för ett (platt asfalts-) marathon nästa år... :-)

Idag har jag ont i bröstet, men det är ju p g a förkylningen. Annars känns det oförtjänt bra i kroppen. Lite stel i låren och ryggen, men förutom det känns det ingenting. Härligt!!

Published with Blogger-droid v1.5.9

@mobilblogg: En pizza och en öl...

...smakar aldrig godare än när man har gjort en rejäl ansträngning!

Published with Blogger-droid v1.5.9

@mobilblogg: Så, det var det!

Ett stycke Lidingölopp och därmed ett stycke Svensk Klassiker - check!

Published with Blogger-droid v1.5.9

Precis vad jag INTE behövde...

Det verkar som att någon där uppe inte vill att jag ska springa Lidingöloppet. Det började för någon månad sen när jag tappade ett skåp på min tå så att jag inte kunde gå och ännu mindre kunde få in foten i en löparsko och träna. För tre veckor sedan ramlade jag sedan av cykeln på väg hem från en fest (okej, jag var onykter men det var faktiskt inte mitt fel - jag blev påcyklad!) och fick ett sårigt, svullet, oböjbart vänsterknä som följd. Hence, ingen löpträning.

Lagom tills att svullnaden gått ner och såret börjat läka åker jag på cykelsemester till Bornholm. Dagen efter att jag kommit hem blev det ett spinningpass. Det verkade bli lite för mycket ansträngning på en gång för baksidan av det högra knät som svarade med att bli inflammerat. Det blev en veckas vila och zon-gel-kur. I lördags  hann jag med ett välbehövligt långlöppass på 16 km. Sen gick det två dagar och så blev jag förkyld...

Och nu sitter jag här - en dag innan årets kanske största utmaning, 3 mil kuperad terränglöpning och Le Grande Finale i Klassikern - och nyser och snörvlar. Det känns sådär kul just nu. Tyvärr har man för lite tid på sig att gå runt, så det är inget alternativ. Jag åker upp till Stockholm i alla fall och tar ett beslut när jag är på plats.

Blir det så att jag startar så får ni gärna hålla en och annan tumme för mig! :-)

GIANT missförstånd!!

Jag blev just väldigt varse (genom kryptiska SMS) om att mitt tidigare inlägg kan missförstås å det grövsta, så för att klargöra saken och undvika ryktesspridning:

JAG ÄR INTE MED BARN!

Det är en annan familjemedlem som fick barn igår! Jag förutsatte att de av er som läser här och känner mig i verkligheten visste vad som var på gång, och personen i fråga har valt att inte annonsera på internet att den skulle ha barn och då har jag respekterat detta och inte skrivit om det i bloggen heller! Jag är fortfarande lite kryptisk eftersom jag väntar på att personen i fråga själv ska få komma med nyheten innan jag gör det! Jag är hemskt ledsen över att det blev ett missförstånd och jag ber om ursäkt om jag nu gör er besvikna!!

Jag är verkligen inte gravid! ETT: Det hade varit väldigt otaktiskt av mig att bli på tjocken samma år som jag gör klassikern, TVÅ: Om jag hade varit gravid hade jag nog underrättat familj och vänner och framförallt barnets far innan jag blurtade ut det här på bloggen, och TRE: jag hade definitivt inte firat nyheten med ett glas vin som jag gjorde på bilden nedan..!

Så, nu har vi rett ut det! Men jag får väl ändå tacka för alla grattis ni skickade! :-D

Gläds i min ensamhet...

...för idag firar vi tillökning i familjen!! :-)

Som jag skrev innan...

...så avskyr jag att vara ensam. Det är ju inget roligt att laga middag när jag inte har någon att äta den tillsammans med, så kvällsmålet - kl 23.30 - består av detta:

Ett glas vitt och en chokladkaka

Jag kanske lyxar till det med en majskolv till efterrätt.

Award!

 Sofie har skickat en liten "utmaning" till mig och då kan jag ju inte vara sämre än att jag antar den! Uppgiften är att skriva sju sanningar om mig själv. Nu råkar det vara så att jag vet att mina föräldrar läser min blogg, så SÅ smaskigt kommer det inte att bli! ;-)

Men, here we go: Jag...

1. ...älskar att sjunga, men gör det bara när jag är ensam hemma eller när jag är full! :-) En av mina drömmar är att få sjunga i kör men eftersom jag inte har någon talang alls så får det förbli en dröm!
2. ...har jämt dåligt samvete för något...
3. ...är fruktansvärt dålig på att ta emot kritik, såväl positiv som negativ.
4. ...avskyr att vara ensam. Hade jag inte haft hundarna hade jag blivit helt knäckt av att vara hemma och arbetslös.
5. ...är extremt snål mot mig själv. Jag handlar i princip bara kläder som är på rea eller är väldigt billiga. Det enda jag alltid handlar till fullpris är träningsskor.
6. ...är målinriktad. Jag måste alltid ha ett mål att sikta på för att jag ska kunna motivera mig själv till något. Jag skulle t ex aldrig kunna träna hårt bara för tränandets skull, utan måste ha en tävling el dyl som mål för träningen.
7. ...har extrem åldersnoja och bävar inför att fylla 30 nästa år. 30, liksom... det är ju så gammalt!

Och så ska jag visst utmana några personer också. Det är väl inte så många av mina vänner som har bloggar, men ni som känner för det kan ju hoppa på! Ni som är utmanade är:

Jennie - som inte har uppdaterat så mycket på senaste tiden men som skriver om sin vardag och sitt liv som gift, särbo och nybliven mamma.
Malin - vars blogg mest handlar om träning.
Joakim - som är gift med Jennie och som inte heller har uppdaterat så mycket på sistone. Förstår inte vad det är som tar upp så mycket tid nuförtiden! ;-)
Elin - som jag inte ens vet om hon bloggar längre (men om du inte gör det så tycker jag att du ska börja igen! :-)).
Jojo - som är väldigt duktig på att skriva och som jag gärna skulle vilja läsa mer av. Jag tror att hon har en ny blogg någonstans men jag hittar inte adressen....

Kräftskiva

I lördags ställde jag till med kräftskiva hemma hos mig. Hela fredagen hade jag handlat och burit saker och bakat pajer och bröd och städat fram till efter midnatt. Under natten fick jag inte sova så mycket eftersom lånehunden började [STEPH-VARNING] kräkas [/STEPH-VARNING] igen. Denna gång tog hon sig dock ut på klinkergolvet så det var enkelt att städa bort. Eftersom jag skulle springa med Lotta på förmiddagen och hinna äta frukost i god tid innan det (min mage kräver att jag väntar minst tre timmar med att springa efter att jag har ätit) så hade jag satt klockan på 07.45. Då gick jag upp, åt frukost, gick ut med hundarna, diskade, och åkte sen och sprang 16 km i Skrylle. Efter att jag kom hem blev det en snabbdusch, sen ut till Citygross och Systemet för att handla det sista, hem och fixa lunch, städa mer, tvätta träningskläder, möblera om så att vi skulle få plats med alla, duka, och fixa den sista maten. Efter att gästerna hade börjat droppa in sprang jag omkring och försökte få allt på plats innan vi kunde börja äta. När jag väl hade satt mig ner och andats ut och kunde umgås med de andra slog tröttheten till som en påk i skallen. Så typiskt att det alltid blir så! Det blev till att pimpla kaffe och cola....

Vi fick plats med 14 personer och tre hundar i vårt lilla vardagsrum!

På söndagen skulle jag och Lotta vandra en sväng på Romeleåsen. Jag hade sagt till Lotta att jag skulle höra av mig vid 11. Jag skulle ju med all säkerhet vara uppe då eftersom hundarna brukar väcka mig vid niotiden. Döm om min förvåning när jag vaknar av mig själv och tittar på klockan och den visar halv tolv. Så länge har jag inte fått sova sen jag vet inte när! Jag hann dessutom gå upp, duscha, göra frukost (fattiga riddare av allt överblivet franskbröd sedan gårdagen) och äta innan hundarna visade några livstecken. Festen tog visst hårt på dem också!

Däckad hund

@mobilblogg: Ta ett djupt andetag och räkna till tio...

...och upprepa sedan mantrat "jag älskar fortfarande min hund, jag älskar fortfarande min hund"...

Published with Blogger-droid v1.5.9

Klockan 4.44 i natt...

...fick jag gå upp för att städa upp hundspyor. Det finns roligare sätt att vakna på.

Jag vaknade av att lånehunden satt på mina ben i sängen och ulkade. Trots det bryska uppvaknandet och den arla timmen hade jag sinnesnärvaro nog att skjutsa ner henne från sängen och försöka putta bort henne till hallen där vi har klinkergolv. Dock hann hon inte ända fram utan trevligheten hamnade precis på kanten till min ullmatta som är så stor att det är preciiiiis att den inte går in i tvättmaskinen. Jag fick ställa mig och skura golv och tvätta matta för hand mitt i natten. Jippie...

Och min första tanke när hunden mådde så dåligt var "Åh nej! Vi som ska ha en massa gäster på lördag! Tänk om det kommer att lukta!".

Det är skillnad på folk och folk...

Jag vet inte om danskarna är rasister eller homofober, men på Bornholm fick tyska bögar i alla fall ta en egen väg:

Är jag krävande?

Jag tycker själv att jag är en ganska snäll och diplomatisk människa. Jag brukar anpassa mig till de flesta situationer. Jag anser mig kunna samarbeta med de allra flesta, jag är hyfsat prestigelös och jag brukar inte vilja vara den som bestämmer. Jag är ganska generös med såväl min tid och mina saker/pengar utan att vilja ha något i gengäld. Jag tror också att jag är en tillitsfull och tolerant flickvän som tillåter min karl att göra det han vill (inom rimliga gränser, förstås).

Jag vet samtidigt att jag kan bli ganska gnällig om saker går emot mig och jag blir stressad. Om jag är hungrig eller frusen kan jag bli väldigt sur, och då är det bäst att jag får mat eller varma kläder så snabbt som möjligt. Jag vill att det ska vara jämlikt och rättvist och blir inte glad om vissa får dra hela lasset medan andra sitter på ändan och tittar på.

Men krävande? Stämmer den beskrivningen in på mig?

Anledningen till att jag måste få veta är att jag undrar om jag kan använda den här duschcremen jag köpte utan att läsa på baksidan först:

 

På banan igen

Idag var det dags för shapingkurs igen. Efter förra veckans kursomgång var förtroendet både för mig själv som hundtränare och -ägare och för Torres koncentrationsförmåga kört i botten och det var så sent som en timme innan kursen skulle börja som jag bestämde mig för att gå. Jag tänkte att jag skulle gå dit och ta det för vad det var. Jag skulle inte ha några förväntningar på Torres idag. Om det gick så gick det - annars skulle jag köra lite passivitetsträning eller dra med mig bocken bort till agilitybanan istället.

Men när jag kom dit fick jag i alla fall en glad nyhet. Den tiken som var i höglöp förra veckan hade slutat löpa helt (hon luktade naturligtvis fortfarande väldigt gott, men det var mer acceptabelt flörtande som ägde rum än utfall, rullande ögon och två meter långa dregelsträngar). Den andra löptiken hade fått stanna hemma, så det var bara den tredje löptiken som deltog idag. Det var en enorm skillnad mot förra veckan! Kanske berodde det också på att jag förra veckan hotade med att det skulle bli att få lägga sig under snipp-snipp-kniven annars...

Fortfarande var inte koncentrationen hundraprocentig och det blev ett par avstickare till de andra hundarna och naturligtvis till löptiken, men han var till största delen väldigt träningsvillig och han klarade faktiskt alla moment vi tränade (förutom när instruktören kom för att titta, men så är det ju alltid...). I vanliga fall hade jag klassat den här omgången som en ganska dålig träningsomgång, men med tanke på förutsättningarna (och med tanke på att vi knappt tränar något alls hemma nu när vi har lånehunden) så är jag supernöjd med dagen och jättestolt över Torres, och jag har fått tillbaka suget och inspirationen för att träna igen!

Så gör man!

När jag ändå är inne på att lägga upp instruktioner med bildserier så kan jag bjuda på en till. Jag har förstått - efter att ha pratat med flera väninnor - att det jag kommer att visa nedan är väldigt svårt och att det är vanligt att våra manliga motsvarigheter har stora problem med detta. Mina medsystrar och jag har efter bästa förmåga försökt att ge muntliga instruktioner men utan resultat. Därför ska ni här få en illustrerad steg-för-steg-instruktion. Nästa gång man står inför problemet och tänker "hur var det man gjorde nu igen?", så kan man kika in på denna sida och få en utförlig beskrivning. Det går också bra att skriva ut sidan med bilder och sätta upp den på väggen så att den finns nära till hands vid behov.


Hur man byter toalettpappersrulle:

1. Oh no! En smal, grå papprulle betyder att papperet på rullen är slut! Nu måste vi byta!

2. Vi börjar med att fälla upp locket på hållaren. Sedan för vi den grå tomma papprullen åt höger, så att den så att säga lossnar från hållaren:

3. Den grå tomma papprullen knycklar vi ihop och slänger. Vi ställer den alltså inte på golvet eller på handfatet:

4. Sedan tar vi en ny rulle. Oftast hittar vi en ny rulle i badrumsskåpet, men ibland har den nya rullen på något mystiskt sätt hamnat på toalettstolen. Kanske försökte den ta sig till hållaren, men orkade inte ända fram:

5. Vi trär på rullen på hållaren åt motsatt håll mot när vi tog av den grå tomma rullen - alltså från höger till vänster:

6. När rullen sitter på hållaren fäller vi ner locket igen:

Färdigt!!

Bornholm!

I helgen åkte vi med "gänget" på en minicykelsemester på Bornholm. Jag hade aldrig varit där innan och jag hade föreställt mig att det skulle vara en liten, liten ö med små pittoreska fiskebyar men det var faktiskt stort och med "riktiga" städer. Fint och mysigt var det i vilket fall och vi hade ofattbar tur med vädret.

Tyvärr började inte resan på fredagen så bra. Jag hade missförstått ett mail och trodde att vi skulle åka med tåget en viss tid, men denna tid gällde tåget från Malmö. Tåget från Lund skulle avgå en halvtimme tidigare. J visste inte heller detta eftersom han inte ens läst mailen utan litade på att jag hade koll på läget. Som tur var tittade jag igenom informationen en gång till och insåg att jag hade sett fel, men det blev väldigt, väldigt stressigt eftersom jag skulle hinna åka och lämna hundarna hos två olika hundvakter. Vi cyklade snabbt som f-n till stationen och hann med tåget med en minuts marginal...

Vi bytte tåg i Malmö och det tåget vi gick på var knökfullt med folk, barnvagnar och väskor. Det var knappt att vi fick plats med våra cyklar. Jag fick stå upp och hålla i min cykel och blev så fruktansvärt åksjuk att jag nästan fick panik. Där var ingen som erbjöd mig sin sittplats trots att det syntes hur dåligt jag mådde. Jag hade inte tagit någon tablett heller eftersom jag inte trott att jag skulle behöva använda den förrän till båtresan. Båtresan var inte heller särskilt angenäm för det krängde och gungade som f-n.

När vi väl kom fram till Bornholm och fick gå av båten så blev det genast mycket bättre. Vi började direkt cykla de 3,5 milen mot Snogebaek där vi skulle bo och väl framme fick vi en välförtjänt dusch och en god middag. Kvällen avslutades med lite spikislagningstävlingar och ganska mycket alkohol (jag tyckte att jag hade fått så att det räckte, men det tyckte tydligen inte de andra, som alla skulle vara lika generösa och envisas med att bjuda på varsin runda...) på värdshuset.

Dagen därpå vaknade vi upp till en härlig frukostbuffé. Det märktes att vi inte var i Sverige för det fanns fler sorter alkohol än flingor till frukosten. Börjar inte alla sin dag med en Gammeldansk? Ett litet glas champagne med jordgubbar fick räcka för min del, dock... :-)

På väg mot Nexö

Vi cyklade längs stranden på vägen tillbaka. Superfint! :-)

Efter frukosten cyklade vi fem kilometer mot Nexö - den närmaste större byn. Medan de andra bakfulla latmaskarna skyllde på värkande bakdelar och knän och därför skulle stanna kvar i byn valde L och jag att ta en liten längre cykeltur på ca tre mil genom några jättefina skogsområden. Vi cyklade sedan längs stranden tillbaka mot hotellet där vi spelade lite mölkky (ett kubbliknande spel) innan middagen. Efter att vi hade ätit var det dags för värdshuset igen. Eftersom det var sista kvällen för året de hade öppet var det bartömning, och priserna var därefter. 10 kr stycket för shots... Livsfarligt!

Mums! Middag!

Det var ALLDELES för billigt i baren...

På söndagen var det dags att cykla tillbaka mot färjan igen. Nu började det kännas i rumpan (jag hade dumt nog lämnat blöjbyxorna hemma) så det var inte med sorg som jag klev av cykeln i Rönne. Jag passade på att knarka lite (mixa tre olika sorters åksjuketabletter) och det visade sig vara ett genidrag för jag klarade av hemresan betydligt bättre än ditresan.

Väl hemma i Lund var det underbart att få hämta hundarna och mysa med dem igen! Och även att ta ett långt bad och få sova ordentligt...

Tack alla för en supertrevlig helg och tack snälla underbara Sofie för att du tog dig an lånehunden med kort varsel!

En liten ändring, bara...

Jag har fått höra att det inte har varit så lätt att kommentera mina inlägg. Dels för att jag har använt ordverifiering som visats som en bild och som inte har kunnat ses av alla. Dels för att vissa, företrädelsevis ur den äldre generationen (host, host), helt enkelt inte har förstått hur man gör. Så nu har jag ändrat lite. Jag har tagit bort ordverifieringen och dessutom lagt kommentarerna under inlägget istället för på en egen sida. Om detta innebär att jag kommer att få en massa spam så ändrar jag tillbaka, men vi provar så länge.

Ni som är inte är födda på 1800-talet kan sluta läsa här. För er andra (host, host) kommer här en liten instruktion på hur man kommenterar:

1. Under inlägget hittar ni den här länken:

2. Man klickar där det står "X kommentarer" och då öppnas den här trevliga saken:

3. Man skriver en liten kommentar i det stora textfältet. Helst en trevlig sådan:

4. Sedan klickar man på den här saken och väljer vem man vill kommentera som:

 

Om man inte har ett Google/Blogger-konto kan man istället välja Namn/webbadress (man behöver inte fylla i någon adress, det räcker med namn):

och så kan man fylla i sitt namn. "Kalle", t ex, om man nu skulle råka heta det. Eller så kan man klicka på "Anonymt" om man är en fegis.

5. Sen är det bara att klicka på den här knappen:

Klart! Svårare än så är det inte! Lycka till.....

Snygg röv!

Hade du frågat mig för några år sedan så hade jag sagt att jag aldrig ens skulle komma på tanken att klämma in min mindre nätta bakdel i ett par tights. Nä, de klädesplaggen var förbehållna 40 kilo lätta och trådsmala marathonlöpare. Men förra året fick jag prova ett par löpartights och j-ar i min lilla låda så sköna de var att springa i! Jag lade min moraliska övertygelse och fåfänga åt sidan och köpte ett par. Sen blev det ett par till och ett par till och ett par till (och förresten mamma, så önskar jag mig ett par vintertights när jag fyller år om en månad)... Mitt allra skönaste par fyndade jag för 149 riksdaler på ett Craft-outlet i Kosta i våras. Jag har sprungit i dem sisådär två-tre gånger i veckan i snitt efter det.

Det enda jobbiga med löpartights är att det är jättesvårt att veta vad jag ska ha för trosor under. Antingen är trosorna för klumpiga med sömmar och kanter som bildar veck som syns genom tightsen, eller så är de för obekväma att springa i. Det brukar sluta med att det blir sköna, fula trosor.

Vi har inte haft någon helfigursspegel här hemma sedan vår förra gick sönder i flytten för två och ett halvt år sedan. Jag har fått förlita mig på badrumsspegeln där jag kan se ner till midjan ungefär. När vi var på IKEA för någon vecka sedan passade jag på att köpa ett skoskåp, där hela dörren var en stor spegel, till hallen. Det var spännande - nu fick jag se hur jag egentligen ser ut. Det var ingen rolig upptäckt, kan jag lova. Speciellt när jag satte på mig mina ovan nämnda Craft-tights innan löprundan. Jag skulle bara titta så att trosorna inte hade bildat veck under tightsen där bak, och döm om min förvåning när jag fick se detta:



Mitt på baken fanns ett helt genomskinligt mesh-parti på en kvadratdecimeter. Glöm att man såg vecken från trosorna - här såg man hela baletten. Och en liten bit av myntinkastet också. Det här har jag alltså märkt först nu. Förutom alla träningsrundor så har jag sprungit i dessa tights på Göteborgsvarvet och IForm-loppet framför en sexsiffrig publik. Det känns sådär bra.

Note to self: Handla stora, svarta boxertrosor med hög midja.

Frustration

Idag började jag på en ny kurs igen. Torres är inte riktigt sig själv nu när Alba är här så det är guld att ha en kurs att gå på då jag bara kan ägna mig åt honom. Men det har inte varit lätt de senaste gångerna. Det har varit fullt av störningsmoment. Vid det första kurstillfället på kantarellsökkursen var vi i en av banorna på Storegård som var full av tistlar. Hundar brukar kunna tåla de flesta underlag, men inte tistlar. De trippade som på tå kring dem, och det var inte lätt att koncentrera sig på det de skulle göra samtidigt som de skulle ha koll på var de satte tassarna.

Inför nästa gång flyttade vi ut till parkeringen istället. Här pågick det weight pulling. Det innebär att hundarna (ofta pitbull eller andra hundar av kamptyp) tränar upp sin styrka genom att dra tunga kedjor, vagnar el dyl. Det låter mycket när man drar kedjor över en grusväg, och självklart blev kurshundarna intresserade av detta. Dessutom ställde sig en person med en häst precis bredvid där vi höll på. Som om det inte räckte med det så går det två getter lösa på Storegård. De får gå runt som de vill och självklart måste de då gå dit där vi höll till. Inte så lätt för hundarna att koncentrera sig då...

Den tredje gången var det en tik på kursen som gick samtidigt som vår som hade börjat löpa. Som tur var höll den kursen till inomhus medan vi var utomhus, men det märktes ändå att Torres blev påverkad. Dessutom var getterna återigen väldigt intresserade av oss, och dessutom kom både katter och igelkottar och hälsade på.

Eftersom kantarellsökkursen nu är slut hoppade jag som sagt in på shapingkursen igen. Jag var ganska glad eftersom den skulle hålla till inomhus, och då skulle ju flera av störningsmomenten upphöra. Men jag hade visst ropat hej för tidigt. Inte mindre än tre(!) av tikarna på kursen löpte, varav en var i höglöp... Det gick verkligen inte att träna idag. Det fanns inte en gnutta koncentration eller träningsvilja i Torres - det var bara tjejer, tjejer, tjejer som gällde. Han skällde och gnydde och drog i kopplet så jag höll på att fara omkull flera gånger. Av kursens en och en halv timme lyckades vi nog träna effektivt i max 1o minuter. Jag fick gå back to basics - belöna om han ens tittade på mig.


Hade ansträngt mig med att ugnstorka både blodpudding och falukorv för att motivera Torres, men det hade jag inte mycket för...

Nu känner jag mig nästan nödd att hoppa av kursen. Det kommer ju att löpas i flera veckor och vi kan verkligen inte ha det så här. Jag blev både frustrerad, stressad och arg idag och så vill jag inte att det ska vara när jag går på kurs. Torres mår ju inte heller bra av det, han blir ju också väldigt frustrerad. Och jag tror ju knappast att jag kommer att kunna träna bort det här beteendet innan nästa veckas kursomgång.

Sedan känns det som om jag har två alternativ inför framtiden: antingen får jag kastrera Torres eller så får jag byta hundskola. Kastreringen har jag varit tveksam till eftersom man inte kan veta hur det påverkar hunden psykiskt. Dessutom är J negativ till det. Men jag vill ju inte byta hundskola heller eftersom jag trivs så bra där. De andra hundskolorna jag har tittat på har dock haft fördelen att de har regler om att en tik som löper antingen ska hållas hemma eller i alla fall avskilt från de andra hundarna på kursen.

Vilket val det än blir så blir det väldigt tråkigt...

Snart är det val...

...och jag kan verkligen inte bestämma mig för vad jag ska rösta på! Jag känner mig så ambivalent. De flesta vet ju i alla fall vilket håll de ska rösta åt även om de inte bestämt sig för ett visst parti, men jag kan inte ens smalna av antalet alternativ på det sättet. I vissa frågor är jag vänster, i andra frågor höger. Jag har helt enkelt aldrig hittat ett parti som jag känner är helt rätt för mig.

Jag tänkte därför att jag skulle ta hjälp av ett sånt där test där man svarar i hur stor utsträckning man håller med om ett antal påståenden (t ex "vi bör införa licensjakt på varg") och så får man reda på vilket parti som man har gemensamt med. Jag började med att göra Aftonbladets test. Här fick jag veta att jag hade mest gemensamt med Piratpartiet. Sedan gjorde jag ett snarlikt test på Svenska Dagbladet. Där hade jag minst gemensamt med Piratpartiet (nej, jag hade inte tänkt rösta på PP ändå). Det säger väl en hel del om tillförlitligheten i sådana här tester... Min kompis berättade något skrämmande: I samband med förra valet gjordes det en vallokalsundersökning där folk tillfrågades om de hade låtit dylika test påverka deras val, och hela 19% sa att de hade det. Det är väldigt mycket...

I vilket fall tänker jag gå och rösta, även om jag inte känner 100% för något specifikt parti. Varje röst som läggs på något av de etablerade partierna, vare sig de är vänster eller höger, är ju en röst mindre för partier som Sverigedemokraterna eller Skånepartiet...

Han vet precis rätt sak att säga...

Igår åkte vi ut till Nova eftersom jag var på jakt efter en vanlig, enkel svart kavaj inför kvällens begivenheter. Just nu verkar trenden för kavajer vara enorma axelvaddar och det passar inte riktigt på mig eftersom jag redan är ganska bredaxlad. Jag beklagade mig för J över detta faktum, och fick svaret Ja, men det är ju jättebra för dig, du kan ju ta en vanlig kavaj utan axelvaddar och då ser det ändå ut som att du har axelvaddar och då blir du ju jättetrendig!

Tack för den, liksom...

@mobilblogg: Tjattis 30-årsfest. Redo?

Snaps: check. Vin: check. Öl: check. Trevligt sällskap: Oh, ja! Vad gör vi? Nu kör vi!

Published with Blogger-droid v1.5.5.2

Jag blir så ledsen...

...över folk som "misshandlar" sina hundar. Jag har några gånger mött en kvinna som har varit ute med en tollarhanne. Jag tror inte att den är så gammal. Den är väldigt nyfiken och vill gärna leka med Torres. När vi har mött dem brukar hunden gnälla lite eftersom den så gärna vill hälsa på Torres. Det är ett vänligt lek-gnäll, man ser på hela hundens kroppsspråk att den är vänlig och nyfiken och bara vill hälsa och leka. Den går mot Torres men drar inte i kopplet. Vad gör kvinnan då? Jo, hon rycker till hårt i strypkopplet (helt utan förvarning) och skäller ut hunden efter noter. Sedan brottar hon ner hunden och tar ett "fingerbett" (ni som har sett Cesar Millan - the dog whisperer - vet vad jag menar) på strupen. Jag blir helt förbluffad! Hunden var absolut inte aggressiv utan bara nyfiken och leksugen! Vad tror hon att hon ska få för resultat när hon behandlar hunden så? Jag kan tänka mig två utgångar: I bästa fall blir hunden "bara" rädd när den ser andra hundar och kommer att hålla sig undan dem i framtiden (=en osocial hund som inte kommer att lära sig hundspråket). I värsta fall kommer mattes beteende visa att andra hundar är farliga, och hot som man måste skydda sig själv och sin matte emot (=en aggressiv hund som kommer att göra utfall och attackera andra hundar).

När jag ser folk behandla sina hundar så känner jag mig tvungen att visa att man faktiskt kan få hunden att lyda utan att ta till våld eller dra i kopplet. Jag tar fram godis och klicker och min allra mjukaste, lenaste röst och berömmer Torres nästan överdrivet mycket när han gör det jag ber honom om. Nu när jag mötte tollaren med matte idag såg jag direkt hur hon ryckte i kopplet när hunden tittade på Torres och viftade på svansen. Jag bad då Torres snällt om ögonkontakt (vilket tar en stund, Torres är ju lika intresserad av den andra hunden som den är av honom) och när jag fick det berömde jag jättemycket, gav godis och klappade om, och sedan gick Torres perfekt fot, viftade på svansen och tittade på mig när vi mötte den andra hunden. Tollaren däremot, gick med stukat självförtroende och svansen mellan benen.

Jag är så glad att jag har bytt kursanordnare och upptäckt att det finns alternativ till att uppfostra hunden genom bannor och stryphalsband. När jag gick valpkurs och lydnad med Torres fick vi lära oss (Cesar Millan-style) att människa-hund-förhållandet ska bestå av 90% disciplin och 10% kärlek. Om inte hunden satte sig perfekt vid min sida eller om den reste sig upp under platsliggningen så skulle man genast gå dit och bestraffa genom att dra i kopplet eller ta tag i nackskinnet och morra "NEJ". Jag tyckte att det kändes fel från början. Torres är en väldigt mjuk hund och lite ängslig och behövde snarare uppmuntras än bestraffas. Men, jag var nybörjare på hundträning och kursanordnarna var experter, så jag gjorde som de sa. Resultatet var att jag fick en hund som inte tyckte att det var roligt att gå på kurs, utan höll ner huvudet när vi gick in på planen.

Nu vet jag som tur är bättre. Jag har fått lära mig att nyckeln till att lyckas med hundträningen är att hunden tycker att det är roligt att träna, att den får självförtroende genom att den får uppmuntran för saker den gör som är bra (istället för bannor för det som är dåligt), och att den får aktiveras och tänka själv. Då får man en hund som inte bara är lydig, utan framförallt samarbetsvillig. Man får en hund som vill lära sig, som vågar prova och misslyckas, och då blir det oändligt mycket roligare att träna den också!

Många av de "fel" hunden gör beror på att den inte riktigt förstår vad den ska göra. Den förstår ju faktiskt inte mänskligt språk. Jag tänker alltid att om Torres inte gör helt rätt när jag försöker lära honom något så beror det inte på att han är korkad och olydig, utan på att jag inte är tillräckligt tydlig när jag försöker visa honom vad han ska göra. Tänk dig om du själv skulle gå på kurs. Läraren står och berättar om ett helt nytt ämne som du inte kan något om, och använder ord du inte förstår. När läraren efter lektionen förhör dig på dess innehåll svarar du fel. Du får då en smäll på fingrarna med linjalen. Nu har du visserligen lärt dig att du inte får svara fel, men du har ju fortfarande inte förstått det du skulle lära dig på lektionen.

Tänk dig istället att läraren på kursen ger dig en kort introduktion i ämnet. Sedan får du experimentera och prova dig fram och ställa frågor. Läraren vägleder dig men du får själv ta in kursmomenten i din takt och efter din förmåga. Varje gång du har förstått någonting får du beröm av läraren, så ditt självförtroende ökar. Du börjar så smått förstå ämnet och vill lära dig mer. När läraren bedömer att du kan ämnet har han ett förhör med dig. Du klarar några av frågorna och får massor av beröm för detta. Det du inte har förstått tar läraren om igen så att du får chansen att lära dig.

Även om exemplen ovan är lite överdrivna så illustrerar de ändå skillnaden mellan den klassiska träningen med disciplin som viktigaste ingrediens, och operant träning (fortsättning här).

Vilken kurs skulle du vilja gå på? Och i vilken kurs skulle du vilja vara lärare?

Ursäkta röran - jag bygger om!

Ni ser kanske att bloggen ser lite annorlunda ut idag. Inte nödvändigtvis snyggare eller bättre, utan bara annorlunda... Jag har nämligen bestämt mig för att en gång för alla få kläm på det här med webbprogrammering, och vad börjar man då inte bäst med om inte sin egen blogg? Tanken är att jag ska få till något som skulle kunna liknas vid ett utseende på bloggen, och sen har jag tänkt bygga egna widgets istället för att använda Bloggers färdiga. Jag har så smått börjat ge mig in i CSS-djungeln och Javascript-skogen. Det kommer nog att ta lite tid och se ut som f-n under tiden, men ni får ha tålamod med mig!

Jag har redan tjuvstartat lite med att göra den där menyrad-widgeten under headern. Jätteimponerande, va??! :-D

Skogspromenad

Idag blev till en till hunddag. Jag och hundarna fick med oss S och Levis ut till Skrylle. Där skulle vi gå milspåret åt motsatt håll mot vad man brukar springa. Problemet var bara att spåret inte är skyltat åt det hållet, vilket resulterade i att vi gick lite vilse och hamnade ute i Hällestad. Det blev alltså en lite längre promenad än vad vi hade tänkt... Men det var faktiskt ett riktigt trevligt område och vi "genade" tillbaka på lite häststigar där det faktiskt var mycket mysigare att gå än i milspåret. Se, så bra det kan bli ibland när man hamnar fel! :-)

Men åååååååhhhhhh, vad jag vill flytta och bo närmare skogen...


Vid varje parkbänk vi passerade stannade hundarna. De tyckte nog att vi skulle stanna en stund och fika. Men dumma matte hade glömt kaffetermosen hemma...

Tre timmar senare ramlade vi in på Skryllegården, där vi fick vårt efterlängtade kaffe. Summa summarum en riktigt härlig dag: Underbart väder, trevligt sällskap och hundar som börjar kunna gå fint tillsammans i koppel emellanåt....

Nu ligger en nybadad och en nyborstad hund helt däckade här hemma, och de lär nog sova fram till kvällen!

Det grymmaste jag har sett!

Jag har inte kommit på några nya tricks att lära Torres på länge. Nu kan han alla tricks jag har i mina hundböcker och några till som jag har kommit på själv, men nu har inspirationen tagit slut. Vilken tur då att snälla P skickade videon nedan till mig! Tror det här är det grymmaste och roligaste "tricket" jag har sett en hund göra. Nu har jag definitivt nåt att bita i!



Vilken sjukt vältränad hund det här måste vara, han sätter ju inte ner frambenen en enda gång. Hoppas det inte sliter för mycket på höfterna bara...

Jag tar förresten gärna emot tips på tricks jag kan lära Torres. Om ni ser eller tänker ut något kul så säg gärna till!

På väg tillbaka!

Äntligen har jag börjat komma i form igen! Det är så underbart att äntligen kunna känna så när det har gått så trögt så länge. Jag har inte haft någon större lust att springa sedan Göteborgsvarvs-fiaskot, eftersom det blev ett sådant antiklimax. Och konditionen försvinner snabbt om man inte underhåller den. För bara ett par veckor sedan var jag i så dålig form att jag tyckte att det var jobbigt att ens springa sex kilometer, och det har krävts enormt mycket viljestyrka för att dra på mig löparskorna och ta mig ut, men nu under den senaste veckan har löpningen börjat ordna upp sig och benen känns lättare igen. Som jag har längtat efter den där underbara runners high-känslan! I tisdags var det IForm-loppet (10 km), och det sprang jag på 52.48. Det är inte någon imponerande tid, men med tanke på hur löpningen har känts de sista veckorna så är det mycket bättre än jag förväntade mig. Och det bästa av allt var att det kändes så lätt - nästan som att jag sprang på moln!

Idag följde jag och L med M till ett intervallträningspass med Björnstorps IF. När vi kom dit blev vi uppdelade i grupper efter vilken tid man springer milen på. I den "sämsta" gruppen samlades de som springer milen på 47 minuter. Långt över min förmåga alltså... Men vi hängde på ändå och körde alla intervaller (6 * 800 meter plus 6 * 400 meter) och det kändes riktigt bra! Jag kunde till och med spurta sista varvet! Uuuuuunderbar känsla!! Det roliga med intervaller är att man springer på utan att tänka på hur långt man springer. När vi var klara gissade jag på att vi hade sprungit 4-5 kilometer, men när vi räknade på det kom vi på att det - inklusive uppvärmning och nedvarvning - blev över en mil.

Men det är ändå låååångt kvar till tre-mil-i-kuperad-terräng-formen som jag måste befinna mig i om bara tre veckor. Jag har insett att mitt mål med Lidingöloppet bara får lov att vara att ens ta mig runt, sen får det gå så långsamt det vill. Jag har fyra timmar på mig att ta mig till 25-kilometerskontrollen innan de drar repet och det borde jag väl hinna även om jag får gå vissa bitar av banan... Att slå min brorsa kan jag ju också glömma, men tack vare att jag redan leder över honom med 2-1 i klassikergrenarna så kan det ju inte bli sämre än oavgjort mellan oss i totalställningen! :-D


Lite ego-bilder: Efter målgången i Vätternrundan (hej hjälmfrilla!), vid målgången i Vasaloppet, och spurt mot målet i Göteborgsvarvet 2009.

Hunddagis

Jag har några gånger sagt att om jag någon gång skulle bli arbetslös eller ha mycket ork kvar när jag blir pensionär så skulle jag öppna hunddagis. Och nu har jag nästan förverkligat den drömmen - tre hundar samsas nämligen om utrymmet i lägenheten just nu. Först så har jag ju kvar lånehunden i några veckor till, och idag ringde S och frågade om jag kunde ta hand om schnauzern Levis, som inte ville vara ensam hemma medan matte jobbade. Hon är så snäll och lättskött så det gör jag mer än gärna. Har man redan en hund hemma så är man ju redan "låst" så då kan man ju ta hand om en till och har man ändå två hundar så gör ju ännu en ingen större skillnad... :-)

När vi får nya hundar eller människor på besök blir Torres alltid exalterad och vill leka och på senaste tiden har han också börjat skälla. Levis är tydligen väldigt söt och luktar gott för han blev väldigt kär i henne idag och ville INTE lämna henne i fred utan sprang runt henne som en skållad råtta. Lånehunden Alba visste inte heller var hon skulle ta vägen när det var så mycket uppståndelse så för säkerhets skull började hon yla. Men så fort jag öppnade skafferiet, där jag förvarar hundgodiset, satte sig alla tre som små ljus! Hundar är väldigt enkla att ha att göra med ibland! :-)

Skvaller!

Nu väntar ni er säkert nåt juicy gossip men då kommer jag tyvärr att göra er besvikna. Det här inlägget kommer att handla om hundträning. Så om du inte är lika begeistrad över de fyrfota vännernas läraktighet som jag är så kan du sluta läsa redan här!

En av rasen Golden Retrievers samtidigt största fördelar och nackdelar är att den är social och naiv. Den tror helt enkelt gott om, och är snäll mot, allt och alla. Fördelen med det är att jag kan låta Torres träffa vilken människa eller hund - hona som hane - som helst utan att jag någonsin är orolig för att han ska bli aggressiv eller göra något dumt. Står det en kamptränad pitbull med mord i blicken och tuggar fradga så tänker jag naturligtvis två gånger innan jag låter Torres springa dit och leka men jag är aldrig orolig för att Torres ska göra någon annan hund någonting.

Men samtidigt finns det såklart nackdelar med deras snällhet och naivitet. Förutom den mest uppenbara - att de är urusla vakt- och skyddshundar och troligtvis snarast skulle skydda mig genom att slicka ihjäl inbrottstjuven eller vifta ihjäl honom med svansen - så är det största problemet att han ska fram och hälsa på precis alla hundar vi möter. Man får ju liksom inte gå miste om en endaste lekkamrat! Om den andra hunden morrar eller skäller eller reser ragg eller på annat sätt med all önskvärd tydlighet visar att den vill bli lämnad ifred så har det ingen betydelse, den är troligtvis vänligt sinnad innerst inne och om man viftar på svansen och ler lite så ska man nog kunna blidka den... Vem vill inte leka med en stilig golden-kille liksom??!

Det här med att han springer fram till andra hundar är den största anledningen till att jag inte har honom lös oftare. Min största dröm är att jag ska kunna gå eller springa med lös hund och inte behöva bekymra mig för vad eller vem som väntar runt hörnet hela tiden, men dit är det låååångt kvar. Det går hyfsat när jag har Torres i koppel, då kan jag få kontakt med honom och belöna om han väljer att vända sig mot mig istället för mot den andra hunden. Men så fort han är lös och upptäcker hunden innan jag gör det så är det kört. Då hjälper inga klickers, köttbullar eller pipleksaker i världen.

Men nu har jag fått nytt hopp om livet. Igår när jag googlade runt hittade jag nämligen en sida om skvallerträning. Det verkar riktigt lovande, för det är en mjuk metod som handlar om att hunden, när den är "färdigtränad", ska ta kontakt med mig och "skvallra" när den ser en annan hund (eller kanin, eller cyklist, eller...) istället för att i första hand springa fram till hunden eller sätta efter kaninen. Det verkar nästan för bra för att vara sant, men det är verkligen värt att prova.

I vanliga fall, när hunden får syn på den andra hunden innan man själv har gjort det, börjar han springa mot den andra hunden och då försöker man få stopp på honom genom att kalla in den eller ropa sitt stanna-kommando. Vare sig inkallningen lyckas eller inte så är det en "åtgärdande" handling, d v s att hunden redan har påbörjat ett felaktigt beteende och att man försöker åtgärda detta. Det behöver ju naturligtvis inte vara något fel med det, men ännu bättre är ju att man förebygger det felaktiga beteendet och ger hunden ett alternativ att göra rätt direkt istället.

Vid skvallerträning belönar man hunden redan när denne upptäcker den andra hunden. Så fort man märker att ens hund har fått syn på den andra hunden klickar man, och om hunden är klickertränad så vet den att den nu har gjort något rätt och att belöning (godis, boll, kel...) väntar. Förhoppningsvis ska hunden då välja att vända sig mot mig för att ta emot belöningen istället för att dra mot den andra hunden. Snart lär sig hunden förhoppningsvis att man kan förvänta sig belöning när man upptäcker en mötande hund OM man väljer att stanna hos matte. I förlängningen ska hunden, även om den är lös, själv välja att ta kontakt med mig och skvallra om att den har upptäckt en annan hund eftersom det lönar sig. Som grädde på moset kan man få leka med den andra hunden som belöning!

Det bästa med den här metoden, förutom att den är mjuk, skonsam, och "frivillig" för hunden, är att man kan träna den varje gång man är ute på promenad och möter en annan hund eller ser en kanin. Det gäller bara att hela tiden vara uppmärksam på vad hunden ser, och då vara beredd med klicker och godis.


Jag har investerat i en sån här trevlig liten väska, med spänne som man fäster i byxlinningen, gott om utrymme för köttbullar, och en ficka för klickern på framsidan.

Jag läste om metoden så sent som igår och bestämde mig för att prova den med detsamma. Och jag tycker att det faktiskt redan har gett lite resultat. Jag har lyckats bryta Torres "förtrollning" (när han ser en annan hund, speciellt en av någon storvuxen ras, blir han i vanliga fall helt förtrollad och nästan okontaktbar) några gånger och han har valt att komma till mig och få godis. Det ska bli spännande att se om det här kommer att fungera - då kommer jag att bli världens lyckligaste golden-matte!



Den duktiga studenten