Examen

Igår tog Torres examen från valpkursen med fyra MVG och fyra VG! Nu är han en legitimerad valp. Matte är stolt!!

Det är kört...

På tal om nördiga inlägg:

Vi utvecklare "lånar" gärna friskt kodsnuttar som andra utvecklare har skrivit. Det är på sätt och vis förutsättningen för att vi ska kunna arbeta - hade man varit tvungen att skriva kod från början hela tiden hade vi aldrig kommit någonstans. I de flesta fall kommer kodsnuttarna med något slags aber - oftast är det i stil med att "the software must not be used for commercial purposes without a license". Jag brukar inte bry mig så mycket om det där - jag låter de kunniga hantera allt sånt där legal mumbo-jumbo. Men i den parser-koden jag ville använda nu heter det "this software shall be used for good - not evil".

Aj då...

Igår beslöt jag mig för att det fick vara nog med tre veckors hostningar och nysningar och ligga-hemma-i-soffan-och-tycka-synd-om-mig-själv-och-glo-på-tv-och-äta-kakor. Jag hoppade därför i träningskläderna och gjorde come-back i korp-innebandyn. Det skulle jag nog inte gjort. Jag orsakade samtliga baklängesmål och åstadkom inga framlängesmål. Som tur var vann vi ändå tack vare mina duktiga lagkamrater. Men som straff för att jag var så dålig (och för att jag knappt rört mig på tre veckor) så har jag världens träningsvärk i ryggen idag. Så nu sitter jag här på jobbet insvept i en stor filt och dricker kaffe och tycker synd om mig själv istället.

Datanörd

Idag känner jag mig som en riktig datanörd. Jag sitter kvar på jobbet efter kl 18 när det är mörkt ute, lyssnar på musik i gigantiska hörlurar, dricker Cola (visserligen inte Jolt, men ändå) och PROGRAMMERAR. Det går utför med mig...

LAN-party, nån?

-----

Och vet ni var jag gör??? Jag synkroniserar trådar!! Hur nördigt som helst!

Rise and shine

Imorse var jag på jobbet innan klockan sju. Ja, ni läste rätt: Hanna Elisabet Färnstrand. På jobbet. INNAN klockan sju. Men innan ni börjar blåsa i trumpeterna, kontrollera temperaturförändringarna i helvetet eller titta ut genom fönstret efter de flygande grisarna så kanske det är på sin plats att jag avslöjar att det snarare beror på dumhet än på vilja och ambition. Jag ställde nämligen om alla mina klockor till vintertid UTOM mobilen, som jag också använder som väckarklocka, vilket resulterade i att jag gick upp 05.20 imorse. Nåja, en missad sovmorgon får väl vägas upp av att jag äntligen kan ta igen ett par minuter av de 18 miljoner timmar jag ligger back på flexen! Hurra!!

Angående mitt förra inlägg, där jag beskrev en situation som jag legat sömnlös över de senaste nätterna, så upptäckte jag en sak idag när jag körde till jobbet. För att BMW:n skulle kunna vara skymd på det sättet han var, så måste han ha legat i fel fil, d.v.s. svängfilen till höger. Haha! Det var hans fel! Jag har fått upprättelse!!

Varning för dåre i trafiken!

I morse höll jag på att krocka. Det var RIKTIGT nära. Och allt var mitt fel. Eller kommunens fel. De sätter ju upp konstiga staket mitt framför en rondell så att sikten skyms helt. Jag körde ut i rondellen glatt övertygad om att jag ägde gatan. Plötsligt tutas det argt bakom mig. En ny, DYR, snygg silvermetallic BMW befinner sig rakt i rumpan på mig. Hjärtat i halsgropen! Jag såg honom verkligen inte alls innan jag körde ut! Sicken tur att han hann bromsa... Matchen mellan den lyxiga BMW:n och min knakiga Kent-Åke hade nog slutat med överlägsen seger för motståndarlaget.

Jag har mått dåligt hela dagen nu för jag tänker mig hur han går och tänker att jag är en j-a idiot som inte borde få ha körkort. Och det borde jag nog inte heller! Tanter och bilar hör helt enkelt inte ihop!

Hemskheter

Igår hade jag en av mitt livs allra värsta upplevelser. Jag gick ut med Torres på eftermiddagen och vi gick till St Hans Backar. Väl där lyckades jag hitta en avskild kulle där vi inte varit förut och där det var en massa högt gräs och buskar som han älskade att hoppa i. Plötsligt börjar någon skjuta fyrverkerier inte långt från var vi befinner oss. Jag vänder mig om för att se var Torres är och då ser jag honom redan halvvägs ner på den smala stigen som leder ner från kullen. Jag ropar och springer efter, men han fortsätter i en fart jag aldrig sett honom springa i. När jag kommer ner från stigen delar sig vägen i tre vägar, och jag har ingen aning om vilken väg han har tagit. Han syns inte till någonstans.

Jag springer runt i närheten och letar och ropar, men han är ingenstans. Och eftersom jag medvetet valt en avskild plats, så finns där inte heller några andra människor. Jag har inte heller med mig min telefon, och ingen annan vet var jag är. Nu har jag två val. Antingen stå kvar och vänta på att han kommer tillbaka eller att försöka ta mig till något mer befolkat område för att få tag på en telefon, men riskera att Torres kommer tillbaka och inte hittar mig. Efter en lång stund bestämmer jag mig för det senare. Jag får tag på en jättesnäll kvinna som lånar ut sin telefon och ringer till J, som fortfarande är på jobbet. Sedan springer jag vidare, varv efter varv runt St Hans och ropar så högt jag kan med min förkylda röst. Jag ser skräckbilder framför mig där han ligger överkörd på någon väg eller där han fastnat i någon buske och ligger och förblöder.

Men efter en tid som känns som en evighet kommer J cyklande. Han har varit hemma för att hämta min telefon och då sett att vår granne hade Torres. Hunden hade sprungit hela vägen hem själv och suttit och väntat utanför porten tills vår granne släppte in honom! Vilken lättnad! Jag grät och grät och grät när all oro äntligen rann av mig.

När vi skaffade hunden poängterade min mamma att man alltid ska välja att gå under tunnlar eller över broar med hunden om man behöver korsa en trafikerad väg, även om det innebär att man får gå en omväg. När hunden jag växte upp med blev attackerad av en schäfer och sprang hem valde hon omvägen under tunneln hem, eftersom det var den vägen vi alltid hade gått. Och nu är jag tacksam för att jag alltid går under tunneln till St Hans. Tänk om Torres hade valt att korsa Norra Ringen.........

Jag är också glad för att vi har tränat (lekt) mycket sök och spår med honom. Jag inbillar mig att det hjälpte honom att hitta hem från en plats vi aldrig hade varit på förut.

Dagens ros går till den snälla kvinnan som lånade ut sin telefon och som kramade om mig när jag stod och skakade av oro. Och till mina grannar som tog hand om honom och försökte få tag på oss.

Dagens ris till de j-a idioter som skjuter fyrverkerier kl 17 en tisdag. Är det ens lagligt? Jag kan nästan svära på att det var några ungar som gjorde det.

Jag, jag, jag...

... är inte längre mittpunkten i mitt eget liv. Nu när vi har Torres kan jag inte längre göra spontana grejer, som att sticka ner på stan en sväng efter jobbet eller ta en after work med vännerna. Nu kräver mitt liv planering, planering och åter planering. Jag behöver köpa nya skor eftersom alla mina skor alltid har en tendens att tappa sulorna. I två veckor har jag försökt få en stund över för att ta en tripp till Nova. Men nej, det finns ingen tid. Så jag är en av de somliga som går i trasiga skor. Att komma iväg och träna utan att ha planerat det minst tre dagar i förväg är inte heller att tänka på. Eller att handla mat. Eller attt skriva färdigt min rapport. Eller att klippa mig. Eller att...

Men vet ni vad? Det där gör mig absolut ingenting! Jag skulle inte byta bort lilla Torres för all tid i världen! Han gör mig så lycklig hela tiden! Jag vet att det låter flummigt men det är faktiskt sant. Så fort jag är stressad eller ledsen eller så så tittar jag på min lilla vovve och alla bekymmer bara rinner av mig! Jag ääääääääääääääääälskar honom!!!

I claim the couch!

När Torres flyttade in hos oss visade han direkt vem som var herren på täppan genom att bestämma vilka saker som skulle vara hans. Fårskinnet Ludde som prydde sin plats så fint i rottingfåtöljen var den första pinalen Torres valde ut. Det kissade han på så nu är det hans. Detsamma med dörrmattan. Och en av prydnadskuddarna.

Igår skulle jag ha gäster på kvällen. Jag hade lagt upp dagen rätt så bra, jag gick upp tidigt trots att jag hade varit på kräftskiva med tillhörande snapseri kvällen innan, och sen gick jag och plockade och städade i lägenheten och bakade kaka och förberedde inför kvällen. När jag precis ska avrunda städningen med att dammsuga vardagsrummet blir Torres så rädd för dammsugaren att han hoppar upp i soffan och kissar i den. En timme innan gästerna ska komma. Och nej, jag har varken tvättbart eller utbytbart överdrag på soffan.

Nu är soffan också hans.

Sagan om Kent-Åke är inte slut!

Min gamla trotjänare och vän Kent-Åke, som gått i arv i min familj i generationer, kommer att få rulla några mil till. Jag är lycklig! Min plastiga, knakiga, icke servo-styrda, hydrauliska, 18-åriga Citroën bevisade idag på besiktningen att han ännu inte är redo för ättestupan. Och jag som höll på att sälja honom för ynka 50 kronor igår!

Helt godkänd blev han. Och allra bäst betyg fick han i ordning och uppförande. Han var tyst och still trots att besiktningsmannen klämde och kände på hans allra mest intima delar. Dock framkom det att fastsättningen av skyddsbälgen över den yttre högra drivaxelknuten var lös. Jag ska bara översätta det till svenska och sen ska jag åtgärda det!

Men trots Kent-Åkes trogna vänskap vill jag inskaffa en bil av något nyare modell. Dock är inte min sambo, som jag hoppas ska vara med och dela på det ekonomiska ansvaret för ett sådant inköp, helt med på noterna. Men jag har inlett operation övertalning. Jag har försökt med alla argument jag kan frambringa, och jag tror faktiskt att han börjar mjukna så smått:

H: - Jag skulle vilja ha en bil som är pålitlig, så att jag kan köra längre sträckor, hem till Örebro till exempel.
J: - Nja, då kan du ta tåget.

H: - Jag skulle vilja ha en miljöbil, så att jag kan köra med gott samvete.
J: - Nja, då får vi vänta några år tills elbilarna är bättre och billigare.

H: - Jag skulle vilja ha en bil som känns säker att köra, jag har ju dyrbar last nu när vi har Torres.
J: - Nja, det är inget fel på Kent-Åke. Han gick ju igenom besiktningen.

H: - Jag skulle vilja ha en bil som är bekväm att köra, så att jag inte får ont i ryggen.
J: - Nja, du får väl stoppa en kudde bakom ryggen istället.

H: - Men tänk dig att ha en snygg bil som du kan flasha med för polarna, istället för en 18 år gammal knakig Citroën.
J: - Ja, där har du en poäng.