Det var dock inte alls säkert att jag skulle springa igår. Är ju som sagt förkyld. Igår morse hade jag ingen feber och halsen kändes mycket bättre. Men jag blev andfådd bara av att ta en morgondusch. Fick inte i mig så mycket frukost heller eftersom jag inte hade nån aptit. Hade inte det här varit den sista klassikergrenen så hade jag nog inte sprungit. Men nu när det var det absolut sista jag behövde göra och jag hade tagit mig hela vägen till Stockholm så kunde jag ju bara inte låta bli! :-)
Det gick hyfsat att springa. Jag tog det extremt lugnt, för trots att jag bara joggade långsamt så hade jag ändå mellan 185 och 195 i puls, vilket annars är en normal puls för mig när jag springer intervaller... Ett ganska bra tecken på att kroppen inte mådde så bra alltså, och eftersom jag hört skräckhistorier om folk som har sprungit med förkylningar och dragit på sig hjärtmuskelinflammationer så vågade jag inte öka tempot. Fokus fick vara på att ta mig runt utan att dö istället för att springa på en viss tid. Jag tog mig i mål på 3.41. En käring-tid, jag vet, men ändå...
Med tanke på förutsättningarna är jag extremt nöjd och stolt. Jag sprang hela tiden förutom i de värsta uppförsbackarna och jag kände, trots att jag aldrig sprungit så långt tidigare, att distansen faktiskt inte var något problem. Hade det inte varit för alla backar och hade jag varit helt frisk så hade jag nog kunnat springa mycket längre. Så brorsan och jag har faktiskt börjat smida planer för ett (platt asfalts-) marathon nästa år... :-)
Idag har jag ont i bröstet, men det är ju p g a förkylningen. Annars känns det oförtjänt bra i kroppen. Lite stel i låren och ryggen, men förutom det känns det ingenting. Härligt!!
Published with Blogger-droid v1.5.9
Bra gjort!
SvaraRaderaJag sa ju att du skulle fixa det. Bra jobbat Hanna!
SvaraRaderaJag trodde föräldrar var till för att säga nej när barnet vill springa när det är sjukt, inte heja på! :)
SvaraRadera