Så gör man!

När jag ändå är inne på att lägga upp instruktioner med bildserier så kan jag bjuda på en till. Jag har förstått - efter att ha pratat med flera väninnor - att det jag kommer att visa nedan är väldigt svårt och att det är vanligt att våra manliga motsvarigheter har stora problem med detta. Mina medsystrar och jag har efter bästa förmåga försökt att ge muntliga instruktioner men utan resultat. Därför ska ni här få en illustrerad steg-för-steg-instruktion. Nästa gång man står inför problemet och tänker "hur var det man gjorde nu igen?", så kan man kika in på denna sida och få en utförlig beskrivning. Det går också bra att skriva ut sidan med bilder och sätta upp den på väggen så att den finns nära till hands vid behov.


Hur man byter toalettpappersrulle:

1. Oh no! En smal, grå papprulle betyder att papperet på rullen är slut! Nu måste vi byta!

2. Vi börjar med att fälla upp locket på hållaren. Sedan för vi den grå tomma papprullen åt höger, så att den så att säga lossnar från hållaren:

3. Den grå tomma papprullen knycklar vi ihop och slänger. Vi ställer den alltså inte på golvet eller på handfatet:

4. Sedan tar vi en ny rulle. Oftast hittar vi en ny rulle i badrumsskåpet, men ibland har den nya rullen på något mystiskt sätt hamnat på toalettstolen. Kanske försökte den ta sig till hållaren, men orkade inte ända fram:

5. Vi trär på rullen på hållaren åt motsatt håll mot när vi tog av den grå tomma rullen - alltså från höger till vänster:

6. När rullen sitter på hållaren fäller vi ner locket igen:

Färdigt!!

Han vet precis rätt sak att säga...

Igår åkte vi ut till Nova eftersom jag var på jakt efter en vanlig, enkel svart kavaj inför kvällens begivenheter. Just nu verkar trenden för kavajer vara enorma axelvaddar och det passar inte riktigt på mig eftersom jag redan är ganska bredaxlad. Jag beklagade mig för J över detta faktum, och fick svaret Ja, men det är ju jättebra för dig, du kan ju ta en vanlig kavaj utan axelvaddar och då ser det ändå ut som att du har axelvaddar och då blir du ju jättetrendig!

Tack för den, liksom...

Kors i taket!

Igår morse vaknade jag av ett ljud i lägenheten. Det här var inget vanligt "knäpp i väggen", och inte var det hundarna som lät heller för de låg och sussade sött på golvet nedanför sängen. Nej, det var någon i lägenheten. Någon hade brutit sig in!!!

Jag vågade knappt andas. Det här är min största mardröm, och nu hade den besannats. Jag låg stilla och lyssnade. Jag hörde snörvlingar, så det var med hundra procents säkerhet en människa. Det verkade som att personen just nu befann sig i badrummet. Jag vände mig mot J för att väcka honom (någon måste ju skydda mig mot inbrottstjuven liksom...) men döm om min förvåning när jag puttar på täcket och det bara är luft där under! Var är J???

Ja, ni har säkert gissat rätt. Det var J som befann sig i badrummet. Ni förstår att det har nog aldrig förut hänt att han har vaknat och gått upp före mig på morgonen. Inte ens nu när han jobbar och jag är hemma och kan sova så länge jag vill. Därför fanns det inte ens i min fantasivärld att ljuden skulle komma från honom - att han skulle vara uppe innan jag vaknat. Det var mer logiskt att en inbrottstjuv satt och lurade i badrummet...

Någon som har sett några flygande grisar de senaste dagarna???

Happy Valentine's!

Hoppas att ni hade en trevlig Alla Hjärtans Dag igår. Min dag gick verkligen i romantikens tecken. Jag och J gick om varandra hela dagen och hann träffas i ungefär 20 minuter innan han skulle iväg och spela fotboll. Under den korta tiden hann vi äta en romantisk Valentine's-middag bestående av blodpudding. Jag gav även J hans present som jag hade köpt på Statoil - en ask med Aladdin-hjärtan och ett exemplar av Illustrerad Vetenskap . Själv fick jag ingen present (buh-huh). Dagen slutade med att jag stöp i säng kl 20.30, trött som jag var efter fyra mil på skidor.

Och folk säger att jag inte är en romantiker???

Kvinnor är från Venus, män ifrån Mars

Igår skulle J hoppa in i duschen samtidigt som tvättmaskinen (som står i badrummet) var färdig. Så jag bad honom att tömma tvätten innan han började duscha så att vi inte skulle glömma det sen. Han utförde snällt sitt uppdrag och allt var frid och fröjd. Två timmar senare, när jag var på väg att gå och lägga mig, upptäckte jag att den blöta tvätten låg i en hög på tvättstället.

"Har du inte hängt upp tvätten som jag bad dig om?", frågade jag.
"Nä, du sa bara att jag skulle tömma den. Och du kan ju inte bli sur för att jag gjorde precis som du sa!"

Touché.

Jag tänkte be J att åka och handla lite ikväll. Jag måste nog uttryckligen säga till honom att han ska ta med varorna hem från affären också.

Aj!

Jag har en förmåga att göra mig illa på de konstigaste sätt. Igår, till exempel, skulle jag dra av mig strumpan. Jag böjer mig ner, och BAM så slår jag hakan i en stol. En stol som har stått på samma plats sedan vi flyttade in. Det gör naturligtvis ont, så jag beklagar mig högljutt. Efter en stunds jämrande och svärande ("j-a klantarsel-hanna" och så vidare) märker jag att J i lugn och ro tittar på TV och inte bryr sig nämnvärt om min onda haka.

"Men bryr du dig inte?", frågar jag.
"Joho, jag sitter ju här och ler!", får jag till svar.
"Ler? Vadå ler? Jag gjorde ju faktiskt illa mig!"
"Jaha, aj då.", säger han utan ett uns av medlidande. "Men du klantar ju dig jämt sådär och gör illa dig. Jag har blivit för van!"

Jag vet inte om det säger mest om mig eller om honom...

Grattis Mikael & Josefine

Tack för i lördags! Ni är så fina tillsammans och jag är så lycklig för er skull! Ni har båda dragit vinstlotten! :-)

Självömkan

Jag har blivit lite krasslig. Täppt i näsan och sånt där tjafs. Jag hostar och nyser och tycker synd om mig själv och beklagar mig inför J hela tiden men han har fullt upp med att ha ont i halsen själv så han har inte tid för nån medkänsla för mig. Tills för en stund sedan. Då fick jag upprättelse. Jag orkade nämligen inte äta upp min glass. -Oj stackare, du är verkligen sjuk!, sa han.

Komplimang #2

Den 18 november skrev jag ett inlägg om att jag hade fått en komplimang. Nu har jag fått en till!

Jag hade satt på mig mina minst tio år (pre-USA) gamla träningsbyxor. När jag köpte dem satt de löst och säckigt. Sedan dess har min lekamen expanderat enligt en logaritmisk skala, vilket innebär att byxorna nu sitter som ett korvskinn. Jag blev lite ledsen över detta faktum och tog tag i en av bilringarna och sa "titta här" till J. "Vadå?" frågar han, "menar du den där fula fläcken?" och pekar på nåt vitt på ena skinkan. Jag blev så lycklig! Han såg inte mina fettdepåer, utan bara min smuts!

Två komplimanger på mindre än en månad. Snacka om självförtroendeboost!

Adjö!

Igår fick vi säga hejdå till Zlatan. Han har varit sjuk en längre tid men ändå varit pigg och glad men den senaste veckan har han haft allt svårare att andas och har knappt ätit eller rört sig. Igår bestämde vi därför att det mest humana skulle vara att låta honom somna in, så vi åkte in till djursjukhuset på kvällen. Usch, vad otäckt det är att man har sådan makt över en annan varelses liv eller död. Men samtidigt som det är hemskt att behöva ta ett sådant beslut, så är det ju underbart att man har möjligheten att låta honom slippa lidandet. Tänk om man hade den möjligheten med människor också; att låta dem få somna in utan smärta när de är obotligt sjuka.

Men det här ska inte bli vare sig ett sorgligt blogginlägg eller en debatt om dödshjälp, så jag avslutar on a lighter note: Jag bestämde mig idag för att det behövdes lite uppfräschning av mitt hår. Mitt hår brukar vanligtvis få naturliga solkyssta slingor på sommaren men då antalet soltimmar varit lätträknade detta år så har mitt hår istället antagit en minst sagt ful grå-råttblond nyans. Jag hittade en gammal färgkartong i byrålådan, perfekt för detta ändamål.

Vi har ju som ni vet en liten valp som i stort sett är rumsren men det händer ju olyckor då och då. Vi har därför noja när det gäller ljud som låter som skvalande kiss eller lukter som skvallrar om att brott nummer 2 har begåtts.

Under tiden färgen utförde mirakel i håret passade jag på att slänga ihop lite lunch. Just när riset kokar som bäst utbrister J: "Det luktar bajs!". Han vänder sig om och ser mig stående vid spisen. "Jaha", säger han, "det är du som lagar mat...". Som att min mat skulle lukta bajs! Och dessutom, som att han är van vid att min mat luktar bajs, och inte ens låter förvånad! Misstag nummer ett.

Jag är inte sen att påtala att hans uttalande kanske inte var så lämpligt, och när han förstår att hans replik sårat mig försöker han sig på nån slags bortförklaring och reser sig och kommer bort till mig för att ge mig en kram. När han kommer närmare börjar han sniffa i luften och hans känsliga näsa leder honom till mitt hår. "Jaha", säger han, "det är ditt hår som luktar bajs!". Denna gången med ännu mindre förvåning i rösten. Misstag nummer två.

Bussigt!

---------

Rättelse:

J läste just mitt inlägg och påpekade att jag utelämnat vissa fakta och att det inte aaaaaaalls var så han menade. J vill nu att jag tillägger att han efter att ha sagt att mitt hår luktar bajs också lämnade en förklaring till sitt uttalande: "Det är KOMBINATIONEN av din mat och ditt hår som luktar bajs!". Okej, nu känns det ju mycket bättre...

Misstag nummer tre.