Platt fall

Besviken. Det är väl det ord som bäst sammanfattar min Göteborgsvarvsupplevelse. Därefter kommer arg, sur, irriterad, förbannad, ledsen....

Jag hade tränat så bra och så strukturerat. Jag kände att mitt mål på sub 2 timmar var helt inom räckhåll - kanske skulle kroppen till och med räcka till 1.55. Jag hade räknat ut att jag var tvungen att springa med ett tempo på 5.43 min per kilometer för att komma under två timmar, och eftersom jag sprang milen på 49 så sent som i måndags så skulle det inte vara några som helst problem.

Jag kände mig frisk och kry och pigg i benen och i huvudet. Jag såg fram emot starten så himla mycket - nu skulle jag få bevisa för mig själv att all min träning och hårda arbete givit resultat och att jag kunde slå förra årets tid (2.10) med god marginal. Jag såg till och med en möjlighet att kanske, kanske kunna slå brorsan också...

Så går starten. Det är trångt, men jag följer med strömmen och tack vare att jag blivit uppseedad och fått en bättre startgrupp så går det ändå ganska smidigt och efter bara någon kilometer kan jag löpa på i det tempo jag vill och har räknat med. Allt känns bra och det går till och med lätt över Älvsborgsbron. Fram till halvvägsmarkeringen går allt enligt plan och jag passerar milen på 57 minuter. Sen händer något. Jag börjar känna mig yr så jag ser till att dricka extra mycket vid vätskekontrollen vilket resulterar i att jag får akut håll. Jag saktar ner och hållet går över i pulserande kramper. Helt plötsligt blir jag jätteillamående och svimfärdig och måste stanna och spy. Tänker direkt på att bryta, men efter att jag spytt känns det lite bättre och jag bestämmer mig för att fortsätta. Efter nån kilometer kommer kramperna tillbaka och nu går det inte ens att jogga längre. Jag får gå dubbelvikt eftersom jag inte kan räta på mig av smärtan. Jag får frossa, så trots värmen fryser jag.

Jag borde egentligen bryta loppet redan här. Men jag är för envis. Och så vet jag att många följer mig både live och via sms, och jag vill inte göra dem besvikna. Jag får helt enkelt bita ihop. Kramperna kommer och går, och jag försöker jogga när jag kan. Efter 18 km måste jag spy igen. Jag inser att kroppen inte vill längre, men nu är det ju inte så långt kvar. Och efter att jag spytt andra gången minskar kramperna så mycket att jag faktiskt kan jogga hela vägen in i mål. 2.18 blir tiden.

Jag är så besviken. Det här som jag har tränat så mycket inför. Och jag vet att jag har kapacitet till så mycket mer egentligen. Varför jag mådde så dåligt vet jag inte, men troligtvis var det på grund av värmen. Det var 26 grader i skuggan och när jag har tränat har det som mest varit 18, så jag är helt enkelt inte van. Ambulanserna åkte i skytteltrafik med folk som hade kollapsat och någon sade att det var fem gånger så många som hade brutit loppet mot normalt.

Jag får försöka känna någon slags stolthet över att jag faktiskt tog mig i mål överhuvudtaget, men just nu är det svårt. Jag får glädjas med mina vänner som gjorde riktigt bra prestationer istället. Grymma LB och brorsan som sprang på under två timmar och klarade sina mål. Är även imponerad av G som knappt har löptränat, T som hade så ont i höfterna att hon grät, och LK som hade ont och inte var tränad men som ändå tog sig i mål.

Nästa år ska jag ha revansch...