En härlig upplevelse!

Vätternrundan - klassikerns andra etapp och den jag såg allra mest fram emot. Jag tyckte ju att Tjejvättern förra året var en enda lång njutning och även om jag visste att det skulle bli tuffare nu med längre distans och fler backar så tyckte jag ändå att det skulle bli jätteroligt. Och förväntningarna infriades med råge! Jag kände direkt efter målgång att jag vill vara med nästa år igen!

Vi (brorsan och jag) startade strax före midnatt. Fick höra av många att det egentligen är den sämsta tiden att starta på. Antingen ska man vara med i de tidigaste startgrupperna så att man inte går så lång tid på kvällen utan att sova, eller så ska man starta på morgonen så att man hinner sova några timmar på natten. Jag hade planerat att sova några timmar på eftermiddagen men jag hade för många fjärilar i magen så kroppen fick inte ro. Hur som helst - det hade hunnit bli rejält mörkt när vi gav oss iväg och jag som aldrig kört racer i mörkret eller cyklat i klunga/på rulle förut hade fullt sjå med att koncentrera mig på att inte komma för nära bakhjulet på cykeln framför eller köra på någon tappad flaska som plötsligt dök upp på vägen. Det var en häftig upplevelse att cykla i mörkret. Man blev liksom hypnotiserad av alla röda baklyktor som åkte som i ett fackeltåg framför en. Härligt - men blött! Det regnade konstant hela natten så man hann bli rejält blöt och frusen. Fötter och händer domnade bort och eftersom jag inte hade någon känsel i fingrarna så hade jag stora problem att växla och att bromsa. I de första två depåerna fick jag ta av mig skorna och massera fötterna i en kvart för att få igång blodcirkulationen. Det var tur att det bjöds på varmt kaffe i alla fall!

Fram till Jönköping (ca 11 mil) var det väldigt lättcyklat, bara nån enstaka lite tuffare backe. Jag började också inse fördelarna med att ligga på rulle och en snäll medcyklist gav mig en snabblektion i cyklisternas teckenspråk och oskrivna regler. Efter frukosten (köttbullar med mos) tänkte jag därför att jag kunde hjälpa till att dra eftersom jag kände mig riktigt stark och jag hittade en grupp som höll samma tempo som jag. Men det var ett misstag. Efter Jönköping blev det nämligen riktigt kuperat och jag valde naturligtvis att dra i den allra längsta uppförsbacken. Har man en rulle efter sig får man inte dra ner på tempot förrän alla är inne i backen (eftersom de som är längst bak måste bromsa annars) så jag fick hålla tempot på 30-35 km/h i backen och det var en låååång rulle jag hade efter mig. Efter mycket stånk och stön kom vi äntligen upp för backen och jag var helt färdig men de som legat bakom mig och körde om mig tackade så mycket för hjälpen och sa att jag såg "urstark" ut, och då fick jag nya krafter och kämpade vidare! :-) Och det bästa med jobbiga uppförsbackar är att de ofta följs av långa, härliga nedförsbackar. I dessa låg jag och njöt i upp emot 60 km/h. Vilken adrenalinkick!

Lasagne till lunch i Hjo (efter 17 mil) och här blev det ett ofrivilligt extra långt stopp eftersom jag stod i toakö i en halvtimme... Trist när man bara vill iväg och cykla igen men samtidigt var det skönt att stå inne i värmen en stund när man var blöt och kall.

Efter Hjo kom solen äntligen fram. Det var fortfarande ganska kallt men kläderna fick i alla fall chansen att torka upp lite, och känseln i tår och fingrar kom tillbaka. Jag kände mig fortfarande riktigt pigg och stark men nu började också bakdelen bli väldigt öm, även om jag hade dubbla blöjbyxor på mig! I en uppförsbacke i Tiveden stod några människor och gav oss Guds välsignelse i högtalarna. En skylt sade "Gud hör din bön", så jag bad om "inga fler uppförsbackar", men det hörde han tyvärr inte...

De sista 10 milen var lite jobbigare. Många backar och nu gick inte heller återhämtningen lika snabbt. Värst var backen upp mot Hammarsundsbron och naturligtvis Brattebrobacken strax därefter. Att en backe har ett namn och en egen vägskylt brukar sällan vara ett gott tecken. Men varje milskylt som visade sträckan kvar till målet gav mig ny energi. Efter sista kontrollen i Medevi (som var den enda kontrollen där jag inte stannade mer än en kvart) kom jag snart ut på riksväg 50, och där var det några i en bil som körde om mig som började skrika på mig. "Kul med så många som hejar" tänkte jag, vände mig om och fick syn på syster med pojkvän! Det gav en extra energikick!

Nästa gång jag kom ut på stora vägen igen såg man Motala torna upp sig. Härifrån visste jag att det inte var några uppförsbackar kvar, så det var bara att pinna på! Jag insåg att jag hade möjlighet att komma under 14 timmar så jag trampade på utav h-e och snittade 35-40 km/h på raksträckan. Det var en helt underbar känsla att komma i mål på 13.58 och få ta emot medaljen!

Snälla syster och svåger skjutsade hem oss till mina föräldrar. De var borta på fest och det fanns inget att äta i huset så jag tänkte att jag skulle gå och handla mat efter att jag hade vilat en stund. Men jag slocknade totalt och vaknade inte upp förrän halv nio morgonen efter! 14,5 timmars sömn - nytt rekord!

Summa summarum så var Vätternrundan en helt underbar upplevelse! Jag njöt verkligen hela tiden och kände mig pigg och stark hela vägen. Jag hade ju gått in med inställningen att ta det lugnt och ha roligt och inte känna någon tidspress, så jag cyklade inte snabbare än att det kändes bekvämt, stannade extra länge på varje kontroll (nio stycken totalt) och åt och drack ordentligt och pratade med en massa trevliga människor. Tyvärr nollställdes min cykeldator någonstans mot slutet (jag trodde att jag hade nollställt den själv av misstag men jag fick just veta att många cykeldatorer nollställs automatiskt efter 10 timmars effektiv cykeltid) men min snitthastighet innan dess låg på 27-28 km/h så min effektiva cykeltid borde ligga på runt 11 timmar och det är jag riktigt nöjd med! Jag tog det ju trots allt ändå lugnt, är ju nybörjare på racer och har ju inte tränat optimalt. Nu vill jag verkligen göra om det här nästa år, för att se vilken tid man skulle kunna få om allt klaffar!

Någon som hänger på??