Sorg

Den senaste tiden har jag mer och mer känt att jag är på fel plats. Jag har länge haft en gnagande känsla om att någonting är fel och jag har inte kunnat sätta fingret på vad det är, men så fort jag rest uppåt landet så har det känts bättre. Det var inte så svårt att förstå vad det handlar om - jag saknar naturen. Jag saknar skogar, sjöar, berg. Jag saknar vildmark.

Det blir ännu mer påtagligt när jag reser upp till Lappland. Det är så otroligt vackert där uppe att det inte går att beskriva. Jag känner någon slags frid i själen när jag är där uppe. Jag vet att det låter fånigt, men det är faktiskt precis så det är.

Det är ju ganska lätt att må bra när man sitter på en fjälltopp och njuter av den milsvida utsikten. Lika lätt är det att njuta av livet när man sitter i båten mitt på sjön med fjällen som bakgrund. Solen lyser från en klarblå himmel och det enda ljud som hörs är vågornas kluckande mot båten. Snart ska man lägga till vid sandstranden på en öde ö och grilla sina pinnbröd över elden.

Men under vandringsturen då kvicksilvret knappt orkar sig över 10-gradersstrecket på termometern, strumpor och skor är genomblöta och luktar död och förruttnelse efter att ha plurrat i ett kärr, knottbetten kliar och luvan på vindjackan är ordentligt åtsnörad runt ansiktet för att hålla myggen ute, och man kämpar frenetiskt för att hålla elden vid liv i vinden så att man kan få grilla sin korv - även då känner man att det inte finns någon annan plats i hela världen man hellre vill vara på just nu.

Det är något magiskt med Lappland.

Så kommer man tillbaka hit. Man kör in i Skåne och tittar ut genom fönstret och varenda kvadratmeter man ser är åker, industrier eller bebyggelse. Och känslan jag känner är - i brist på ett bättre ord - sorg. Jag har känt mig nere ända sedan vi kom hem i måndags. Det känns som att en bit av mig försvunnit. Jag behöver något vackert att titta på. Jag behöver naturen. Men jag bor i helt fel ände av landet...