@mobilblogg: Tre fjärdedelar!

Om någon hade sagt till mig för två år sedan att jag skulle kunna klara av att göra en klassiker, då hade jag skrattat den personen rakt upp i ansiktet. Nu har jag genomfört tre av fyra grenar. Det känns helt sjukt!

Igår var det dags för Vansbrosimningen. Förhållandena kunde knappast ha varit bättre: soligt, varmt, bra vattentemperatur och inte alls lika strömt som förra året. Jag hade köpt nya simglasögon som inte skulle imma igen och lånat en våtdräkt som var smidigare och passade mig bättre än den jag hade förra året. Det här skulle gå kanonbra! Men det första som hände när jag gick i vattnet var att min mörkt vatten-fobi slog till direkt och pulsen gick upp till max innan jag ens hade börjat simma. Jag vet inte varför jag är så rädd, men jag inbillar mig att det ska finnas äckliga saker (såsom lik) under vattnet och att det ska vara livsfarligt att få sådant vatten i munnen. Och mycket riktigt, det första som händer efter starten är att ett fisklik flyter rakt mot ansiktet på mig. Som P uttryckte det: en nära sushi-upplevelse... :-D

När jag får panik börjar jag hyperventilera och kan inte andas ordentligt. Jag vågar heller inte ha huvudet under vattnet eftersom jag känner att jag inte får luft. Därför kan jag inte simma ordentligt. Jag är egentligen en ganska hyfsad simmare om jag får säga det själv, men jag kunde inte slappna av och fick inte alls rätt på tekniken.

Därför kändes det väldigt konstigt när jag kom närmare målet och såg att klockan stod på 16.10. Jag tänkte att jag måste ha läst fel, för jag hade ju simmat så långsamt, men när jag tittade igen förstod jag att det var sant. Jag hade chans att komma under timmen. Det var bara att trotsa syrebrist och krampande händer och kämpa sista biten in i mål. Och jag klarade det - 58.12 kom jag in på.

Vansbrosimningen är ju den klart lättaste grenen i klassikern. Vem som helst kan simma 3000 meter. Men samtidigt är det den grenen jag absolut inte skulle vilja göra om. Det är inte en fysisk utmaning, utan en psykisk. Det är en pina från start till mål för mig, för varje andetag får jag känslan att jag ska kvävas och dö. Då börjar jag hyperventilera igen och andas in en massa vatten. Jag tror också att jag tuppade av en stund. Helt plötsligt låg jag på något mjukt och tittade upp i himlen, för att i nästa stund vakna till och befinna mig i vattnet igen. Det var riktigt läskigt.

Nu är det över i alla fall, och det är jag så j-a glad för! Jag slog brorsan med sju minuter också! :-D Nu blir det semester i knappt två veckor innan det är dags att sätta igång med löpträningen inför den sista stora utmaningen - Lidingöloppet.

Published with Blogger-droid v1.4.5