Aj!

Jag har en förmåga att göra mig illa på de konstigaste sätt. Igår, till exempel, skulle jag dra av mig strumpan. Jag böjer mig ner, och BAM så slår jag hakan i en stol. En stol som har stått på samma plats sedan vi flyttade in. Det gör naturligtvis ont, så jag beklagar mig högljutt. Efter en stunds jämrande och svärande ("j-a klantarsel-hanna" och så vidare) märker jag att J i lugn och ro tittar på TV och inte bryr sig nämnvärt om min onda haka.

"Men bryr du dig inte?", frågar jag.
"Joho, jag sitter ju här och ler!", får jag till svar.
"Ler? Vadå ler? Jag gjorde ju faktiskt illa mig!"
"Jaha, aj då.", säger han utan ett uns av medlidande. "Men du klantar ju dig jämt sådär och gör illa dig. Jag har blivit för van!"

Jag vet inte om det säger mest om mig eller om honom...