Sagan om Kent-Åke är inte slut!

Min gamla trotjänare och vän Kent-Åke, som gått i arv i min familj i generationer, kommer att få rulla några mil till. Jag är lycklig! Min plastiga, knakiga, icke servo-styrda, hydrauliska, 18-åriga Citroën bevisade idag på besiktningen att han ännu inte är redo för ättestupan. Och jag som höll på att sälja honom för ynka 50 kronor igår!

Helt godkänd blev han. Och allra bäst betyg fick han i ordning och uppförande. Han var tyst och still trots att besiktningsmannen klämde och kände på hans allra mest intima delar. Dock framkom det att fastsättningen av skyddsbälgen över den yttre högra drivaxelknuten var lös. Jag ska bara översätta det till svenska och sen ska jag åtgärda det!

Men trots Kent-Åkes trogna vänskap vill jag inskaffa en bil av något nyare modell. Dock är inte min sambo, som jag hoppas ska vara med och dela på det ekonomiska ansvaret för ett sådant inköp, helt med på noterna. Men jag har inlett operation övertalning. Jag har försökt med alla argument jag kan frambringa, och jag tror faktiskt att han börjar mjukna så smått:

H: - Jag skulle vilja ha en bil som är pålitlig, så att jag kan köra längre sträckor, hem till Örebro till exempel.
J: - Nja, då kan du ta tåget.

H: - Jag skulle vilja ha en miljöbil, så att jag kan köra med gott samvete.
J: - Nja, då får vi vänta några år tills elbilarna är bättre och billigare.

H: - Jag skulle vilja ha en bil som känns säker att köra, jag har ju dyrbar last nu när vi har Torres.
J: - Nja, det är inget fel på Kent-Åke. Han gick ju igenom besiktningen.

H: - Jag skulle vilja ha en bil som är bekväm att köra, så att jag inte får ont i ryggen.
J: - Nja, du får väl stoppa en kudde bakom ryggen istället.

H: - Men tänk dig att ha en snygg bil som du kan flasha med för polarna, istället för en 18 år gammal knakig Citroën.
J: - Ja, där har du en poäng.