Igår hade jag en av mitt livs allra värsta upplevelser. Jag gick ut med Torres på eftermiddagen och vi gick till St Hans Backar. Väl där lyckades jag hitta en avskild kulle där vi inte varit förut och där det var en massa högt gräs och buskar som han älskade att hoppa i. Plötsligt börjar någon skjuta fyrverkerier inte långt från var vi befinner oss. Jag vänder mig om för att se var Torres är och då ser jag honom redan halvvägs ner på den smala stigen som leder ner från kullen. Jag ropar och springer efter, men han fortsätter i en fart jag aldrig sett honom springa i. När jag kommer ner från stigen delar sig vägen i tre vägar, och jag har ingen aning om vilken väg han har tagit. Han syns inte till någonstans.
Jag springer runt i närheten och letar och ropar, men han är ingenstans. Och eftersom jag medvetet valt en avskild plats, så finns där inte heller några andra människor. Jag har inte heller med mig min telefon, och ingen annan vet var jag är. Nu har jag två val. Antingen stå kvar och vänta på att han kommer tillbaka eller att försöka ta mig till något mer befolkat område för att få tag på en telefon, men riskera att Torres kommer tillbaka och inte hittar mig. Efter en lång stund bestämmer jag mig för det senare. Jag får tag på en jättesnäll kvinna som lånar ut sin telefon och ringer till J, som fortfarande är på jobbet. Sedan springer jag vidare, varv efter varv runt St Hans och ropar så högt jag kan med min förkylda röst. Jag ser skräckbilder framför mig där han ligger överkörd på någon väg eller där han fastnat i någon buske och ligger och förblöder.
Men efter en tid som känns som en evighet kommer J cyklande. Han har varit hemma för att hämta min telefon och då sett att vår granne hade Torres. Hunden hade sprungit hela vägen hem själv och suttit och väntat utanför porten tills vår granne släppte in honom! Vilken lättnad! Jag grät och grät och grät när all oro äntligen rann av mig.
När vi skaffade hunden poängterade min mamma att man alltid ska välja att gå under tunnlar eller över broar med hunden om man behöver korsa en trafikerad väg, även om det innebär att man får gå en omväg. När hunden jag växte upp med blev attackerad av en schäfer och sprang hem valde hon omvägen under tunneln hem, eftersom det var den vägen vi alltid hade gått. Och nu är jag tacksam för att jag alltid går under tunneln till St Hans. Tänk om Torres hade valt att korsa Norra Ringen.........
Jag är också glad för att vi har tränat (lekt) mycket sök och spår med honom. Jag inbillar mig att det hjälpte honom att hitta hem från en plats vi aldrig hade varit på förut.
Dagens ros går till den snälla kvinnan som lånade ut sin telefon och som kramade om mig när jag stod och skakade av oro. Och till mina grannar som tog hand om honom och försökte få tag på oss.
Dagens ris till de j-a idioter som skjuter fyrverkerier kl 17 en tisdag. Är det ens lagligt? Jag kan nästan svära på att det var några ungar som gjorde det.
Hej Vännen,
SvaraRaderaJa, ett skott i nacken skulle de ha. Har råkat ut för detsamma. Visserligen under studentveckorna, så det är väl lite förståeligt, även om det inte är tillåtet. Kelso gjorde exakt samma sak, vi hittade honom hemma i trädgården efter en stunds letande. Det är så sjukt svårt o skotträna hund. Eller så har jag ingen aning om hur man egentligen gör. När jag är ute och går med honom i koppel så gör jag mitt bästa för att inte reagera och bara låtsas som om inget hänt. För att han ska känna att det inte var något farligt som hände. Han har blivit bättre men är fortfarande rädd. Jag hoppas ni lyckas bättre med lille torres.
Kram kram
Gud så jobbigt det verkar, vilken panik! Mamma gick skotträningskurser med vår hund och Hugo reagerade aldrig så himla mycket på höga ljud och mådde alltid bra när det var Nyårsafton. Mamma föreslog för oss att man ska tappa lite kastruller i närheten av sina djur (dock INTE på dem :)) så att de blir lite vana vid höga ljud.
SvaraRaderaÅhh fy vilken ångest du precis gav mig... Jag dööör! Baby!! Vilken fruktansvärd situation du hamnade i!!! Tur att allt löste sig och att djur är duktiga på att hitta hem!
SvaraRaderaDet är väldigt intressant dock hur de reagerar på något som de faktiskt inte vet är farligt eller inte. Det hade ju varit en sak om du blivit rädd och sprungit därifrån och att han då gör likadant. Men att han springer iväg själv känns som ett märkligt beteende. men så är det ju, hundar gör så men sen i andra situationer som faktiskt är farliga på riktigt, då kan de kämpa järnet för att rädda sin ägare. vad går runt i en hunds huvud egentligen?
Hur som helst, skönt att allt gick bra och tyvärr kan man ju inte göra något åt fyrverkerier, en bil som baktänder, någon som tappar något tungt m.m. Så ni får lära honom istället. Kastrullkastandet låter kul..=)
PUSS på er!!!
Ni som känner mig och vet att jag är världens klantigaste människa kan ju föreställa er hur det redan har tappats 17000 kastruller och slagits i 13 miljoner tår i bordsben med höga aj-rop som följd i mitt hem. Min hund borde alltså vid det här laget redan vara van vid det värsta.... :-)
SvaraRaderaAv någon märklig anledning är inte våra hundar skotträdda alls. Kanske pga högljudd uppväxt i centrala Malmö? ;) Sen vågar jag påstå att det är mindre jobb med hundar som är skotträdda än hundar som är rädda för andra hundar, människor, cyklister etc...
SvaraRadera