söndag 31 oktober 2010
Idag sprang jag...
...Yddingeloppet. 12 km terräng - som en avslutning på säsongen. Gick OK, det var trångt och lerigt och backigt, men jag kom i mål på 1.08. Och för att väga upp att jag varit så nyttig sitter jag just nu med två pizzor, två glassar och ett kilo godis framför mig....
lördag 30 oktober 2010
Fick bilden nedan skickad till mig och insåg till mitt samtidiga nöje och fasa att jag för varje "karaktär" kan komma på minst en facebook-vän som skulle motsvara denna i verkligheten... Men vem av dem är jag..?
 |
| Tror att jag kanske är "Personen som desperat vill få sitt liv att framstå som lite mer intressant" |
fredag 29 oktober 2010
@mobilblogg: För andra gången denna vecka...
Published with Blogger-droid v1.6.3
måndag 25 oktober 2010
Dagens Hanna
Vi har några icke svensktalande på jobbet, så vi håller oss ofta till engelska. Idag vid lunchen satt vi och pratade om olika engelska brytningar och vad vi tyckte var svårt att uttala på engelska. Jag har alltid tyckt att ord med många R i, som error, är speciellt svåra att uttala. Inte hjälpte det att jag flyttade till Bostonområdet, där dialekten helt utesluter R (t ex cah istället för car). Jag bidrog därför till konversationen med detta lilla inlägg:
"Well, I have a problem with my R's...".
En pinsam tystnad spred sig runt bordet. Till slut böjde sig en kollega fram och frågade på svenska
"Du menade dina 'R' va?".
Då insåg jag vad det jag sade hade låtit som.
Well, det gäller att göra ett bra intryck på den nya arbetsplatsen....
"Well, I have a problem with my R's...".
En pinsam tystnad spred sig runt bordet. Till slut böjde sig en kollega fram och frågade på svenska
"Du menade dina 'R' va?".
Då insåg jag vad det jag sade hade låtit som.
Well, det gäller att göra ett bra intryck på den nya arbetsplatsen....
Helgmys
När jag var arbetslös flöt alla dagar till slut ihop och det var ingen skillnad på vardag och helg, förutom det att J var hemma på helgerna så att jag slapp vara ensam. Nu har jag jobbat min första vecka, och nu känner jag verkligen hur mycket jag uppskattar helgen igen! Förra veckan var helt kaotisk. Nytt jobb med allt vad det innebär - få in nya rutiner, lära mig en massa nya saker, träffa nytt folk, använda hjärnan för första gången på tre månader, gå upp tidigt, lämna och hämta hunden på dagis och pendla till Malmö. Ovanpå det hade jag dubbla hundkurser och löpträningspass. Jag hann knappt vara hemma och ta det lugnt alls. På fredagskvällen var jag så slut att jag nästan somnade gåendes under kvällspromenaden med hunden. Helgen fick således gå i slapphetens tecken.
Jag och J åkte ganska mycket bil under sommaren och hösten och likt alla andra par som har varit tillsammans för länge och inte längre har något att prata om så skaffade vi ett par ljudböcker för att lyssna på under bilfärderna. Vi har hittills lyssnat igenom Stieg Larssons sista bok i trilogin (en tegelsten som passade utmärkt till en bilresa fram och tillbaka till Lappland) samt ett par deckare. Häromveckan åkte vi till Göteborg och på vägen hem satte vi på Dan Browns "Den förlorade symbolen". Säga vad man vill om Browns stilistiska förmåga eller historiens trovärdighet men spännande var boken i alla fall. Så spännande att vi inte kunde sluta lyssna. Brown avslutar alla sina kapitel med meningar av typen "När hon tittade in genom fönstret fick hon se den mest fruktansvärda syn hon kunde tänka sig", och då måste man ju bara lyssna vidare för att få reda på vad det egentligen var hon såg i det där fönstret...
Vi kunde ju inte gärna sitta och köra runt med bilen bara för att få lyssna på ljudbok, så vi såg ingen annan råd än att rucka på våra principer och låta ljudboken få följa med oss hem till lägenheten. Hela helgen satt vi sedan hemma i soffan i mörkret och lyssnade färdigt på de 133 kapitlen, med hundpromenader som de enda avbrotten (på lördagseftermiddagen gick vi till och med ut och sprang med hunden bara för att få hans motionsbehov avklarat så snabbt som möjligt så att vi kunde fortsätta lyssna).
Och j-ar vad mysigt det var - det här blir det definitivt repris på!
Jag och J åkte ganska mycket bil under sommaren och hösten och likt alla andra par som har varit tillsammans för länge och inte längre har något att prata om så skaffade vi ett par ljudböcker för att lyssna på under bilfärderna. Vi har hittills lyssnat igenom Stieg Larssons sista bok i trilogin (en tegelsten som passade utmärkt till en bilresa fram och tillbaka till Lappland) samt ett par deckare. Häromveckan åkte vi till Göteborg och på vägen hem satte vi på Dan Browns "Den förlorade symbolen". Säga vad man vill om Browns stilistiska förmåga eller historiens trovärdighet men spännande var boken i alla fall. Så spännande att vi inte kunde sluta lyssna. Brown avslutar alla sina kapitel med meningar av typen "När hon tittade in genom fönstret fick hon se den mest fruktansvärda syn hon kunde tänka sig", och då måste man ju bara lyssna vidare för att få reda på vad det egentligen var hon såg i det där fönstret...
Vi kunde ju inte gärna sitta och köra runt med bilen bara för att få lyssna på ljudbok, så vi såg ingen annan råd än att rucka på våra principer och låta ljudboken få följa med oss hem till lägenheten. Hela helgen satt vi sedan hemma i soffan i mörkret och lyssnade färdigt på de 133 kapitlen, med hundpromenader som de enda avbrotten (på lördagseftermiddagen gick vi till och med ut och sprang med hunden bara för att få hans motionsbehov avklarat så snabbt som möjligt så att vi kunde fortsätta lyssna).
Och j-ar vad mysigt det var - det här blir det definitivt repris på!
söndag 24 oktober 2010
Superwoman!
Jag skulle egentligen ha bloggat om mitt nya jobb, men det får bli en annan gång. Jag har inte riktigt hunnit smälta allt än och jag har information overload i min hjärna så jag ska inte ens tänka på jobbet nu i helgen.
Istället tänkte jag skriva om att jag lyckades byta glödlampan i strålkastaren på min bil! Nu blev ni väl jätteimponerade, va??! Men faktum är att det var mycket svårare än det låter...
Jag strävar alltid efter att jag ska klara mig själv och inte vara beroende av någon annan (läs: en man) för att fixa saker åt mig. Redan när jag var liten fick jag vara med pappa och laga punkteringar på cykeln och byta däck på bilen. Det har varit jättenyttigt att veta hur man gör när olyckan varit framme och man har fått punktering mitt ute på en öde landsväg, och ingen riddare på en vit springare har funnits i närheten att spela the-damsel-in-distress-card för. I början på veckan slutade den ena strålkastaren att lysa. Jag hade aldrig bytt en lampa på en bil förut, och jag tänkte att detta var ett ypperligt tillfälle att lära mig just den färdigheten. Jag svängde in på Shell och fick hjälp av tjejen i kassan att välja rätt glödlampa, men när jag bad om råd om hur man skulle göra för att byta blev hon tyst en liten stund och sa sedan "Nä, det är väl jättelätt, det står ju i instruktionsboken...". Jag tågade ut ur butiken, rotade fram instruktionsboken och öppnade motorhuven och insåg att man inte såg någonting alls där man skulle byta lampa eftersom det satt en stor svart låda i vägen. Jag försökte känna mig fram men just den här kvällen öste snöblandat regn ner och mina händer blev snabbt obrukbara i kylan. Snälla S som satt med i bilen lät mig köra in i deras garage men där var det för dålig belysning för att jag skulle kunna se vad jag gjorde. Det var bara att ge upp och åka hem.
Dagen efter skulle J hjälpa mig. Nu var det dagsljus och uppehåll så nu hade vi inget att skylla på. Jo, det skulle vara att Toyota visst har byggt bilar för småväxta japanska bilister med pyttesmå händer, för J kom inte ens ner till lampan med sina lite mer välväxta fingrar. Nu kändes det som att det enda alternativet som återstod var att köra till verkstaden med bilen, men hur pinsamt skulle inte det vara (speciellt med tanke på att "byta-glödlampa"-stycket var en av få saker som stod under "saker-du-kan-reparera-själv"-kapitlet)? Så, jag plockade fram min inre superwoman, klämde och kände och tryckte och drog i lite saker och till slut fick jag loss lampan. Efter ännu mer fixande och trixande lyckades jag även trycka fast den nya! Hurra!
Jag blev så j-a stolt över mig själv - framförallt eftersom jag klarade någonting som en man inte klarade! :-D
Istället tänkte jag skriva om att jag lyckades byta glödlampan i strålkastaren på min bil! Nu blev ni väl jätteimponerade, va??! Men faktum är att det var mycket svårare än det låter...
Jag strävar alltid efter att jag ska klara mig själv och inte vara beroende av någon annan (läs: en man) för att fixa saker åt mig. Redan när jag var liten fick jag vara med pappa och laga punkteringar på cykeln och byta däck på bilen. Det har varit jättenyttigt att veta hur man gör när olyckan varit framme och man har fått punktering mitt ute på en öde landsväg, och ingen riddare på en vit springare har funnits i närheten att spela the-damsel-in-distress-card för. I början på veckan slutade den ena strålkastaren att lysa. Jag hade aldrig bytt en lampa på en bil förut, och jag tänkte att detta var ett ypperligt tillfälle att lära mig just den färdigheten. Jag svängde in på Shell och fick hjälp av tjejen i kassan att välja rätt glödlampa, men när jag bad om råd om hur man skulle göra för att byta blev hon tyst en liten stund och sa sedan "Nä, det är väl jättelätt, det står ju i instruktionsboken...". Jag tågade ut ur butiken, rotade fram instruktionsboken och öppnade motorhuven och insåg att man inte såg någonting alls där man skulle byta lampa eftersom det satt en stor svart låda i vägen. Jag försökte känna mig fram men just den här kvällen öste snöblandat regn ner och mina händer blev snabbt obrukbara i kylan. Snälla S som satt med i bilen lät mig köra in i deras garage men där var det för dålig belysning för att jag skulle kunna se vad jag gjorde. Det var bara att ge upp och åka hem.
Dagen efter skulle J hjälpa mig. Nu var det dagsljus och uppehåll så nu hade vi inget att skylla på. Jo, det skulle vara att Toyota visst har byggt bilar för småväxta japanska bilister med pyttesmå händer, för J kom inte ens ner till lampan med sina lite mer välväxta fingrar. Nu kändes det som att det enda alternativet som återstod var att köra till verkstaden med bilen, men hur pinsamt skulle inte det vara (speciellt med tanke på att "byta-glödlampa"-stycket var en av få saker som stod under "saker-du-kan-reparera-själv"-kapitlet)? Så, jag plockade fram min inre superwoman, klämde och kände och tryckte och drog i lite saker och till slut fick jag loss lampan. Efter ännu mer fixande och trixande lyckades jag även trycka fast den nya! Hurra!
Jag blev så j-a stolt över mig själv - framförallt eftersom jag klarade någonting som en man inte klarade! :-D
torsdag 21 oktober 2010
@mobilblogg: Test
Published with Blogger-droid v1.6.3
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)