Beroende

Hej jag heter Hanna och jag är sockerholist. Jag skäms för det, men jag är världens största godisgris. När vi har godis hemma så gömmer J det för att jag inte ska hinna äta upp allt innan han har hunnit få något. -Vi kan väl spara det till kvällen, säger han. Men nåt så dumt kan jag inte gå med på - finns det godis ska det ätas NU. Jag känner till alla skrymslen i vår lägenhet så det är ju självklart att jag letar upp godiset och äter upp det i alla fall, men i takt med att jag hittar hans gömställen så blir han allt mer kreativ i att hitta på nya. Igår hade vi godis kvar sedan lördagskvällens mys framför tv:n. Efter fotbollsmatchen hade jag lågt blodsocker och det enda jag hade i tankarna var godispåsen med sitt härliga innehåll som skulle vänta på mig därhemma. Så kommer jag hem, och naturligtvis så har J gömt godispåsen eftersom han tycker att vi ska äta den efter middagen. Ibland förstår jag mig helt enkelt inte på honom. Så jag letade naturligtvis, högt och lågt och överallt, men ingenstans fanns godispåsen att finna. Jag tryckte i mig bananer, nektariner, cashewnötter och nachochips men ingenting kunde tillfredsställa min kräsna gom. Jag var på riktigt dåligt humör. Eftersom vi gick ut på en långpromenad med Torres så dröjde det ända till klockan 21 innan vi började göra mat, och godispåsen togs inte fram förrän vid 22-tiden. Då var jag i upplösningstillstånd. Och vet ni var han hade gömt den? I en termos! Smart, J. Smart.