Jag är ganska tillfreds med mitt liv just nu. Jag trivs med att ha min hund (som tar mer tid och engagemang än man kanske tror). Men tydligen tycker andra inte att det räcker. Under den senaste månaden har jag fått frågan "när ska du gifta dig och skaffa barn då?" av ungefär 20 av varandra oberoende personer (och då överdriver jag inte). Jag är tydligen i ett stadium i livet då det förväntas att jag ska stadga mig och skapa små mini-mes.
Idag pratade jag med pappa i telefon. Vi pratade om att jag var sugen på att köpa hus så att jag kunde få en trädgård till Torres (och eventuellt ytterligare hundar).
Pappa: -"Och för barnbarn" (varpå jag sväljer morgonkaffet i fel strupe) "Mamma och jag vill ha ett barnbarn".
Jag: -"Pappa, du har redan ett barnbarn" påpekar jag.
Pappa: -"Ja, just ja, förlåt mig"
Jag: -"Det är inte mig du ska säga förlåt till, det är ditt barnbarn"
Pappa: -"Nej, så klart, förlåt Torres!"
Jag: -"Nej, pappa, du har ett riktigt barnbarn också"
Pappa: -"Va?"
Jag: -"Ja, du har en sondotter i Norge"
Pappa: -"Ja, just ja, hon ja"
Pappa kan inte ens hålla reda på ETT barnbarn. Hur skulle han då klara av fler?
Haha! Din pappa är sig lik! Förvirrad!!
SvaraRaderaHahaha, det är högst normalt. Vid vissa perioder i livet kommer såna här egentligen primitiva instinkter av fortplantningsbehov. Tror det är lika starkt både för de potentiella föräldrarna och de som ska få potentiella barnbarn.
SvaraRadera