Enligt önskemål

Förlåt den dåliga uppdateringen på senaste tiden. Jag har så sjukt mycket att göra på jobbet nu och när jag kommer hem är det hunden som gäller. Det är det mitt liv består av just nu - jobbet, hunden, och så lite mer jobb. I alla fall - nu har fyra av varandra oberoende personer tjatat på mig att jag ska blogga om min insats på Tjejvasan, så jag vågar väl inte låta bli. 

Eftersom jag inte hade åkt förut och därför inte hade någon tid att seedas på så placerades jag i näst sista startgrupp. Det innebar att jag knappt kom någonstans under den första halvtimmen eftersom det var så tjockt med folk överallt. Många av de andra damerna verkade aldrig ha stått på skidor förut, för jag fick hela tiden väja för folk som ramlade framför mig i spåret. Speciellt i slutet av nerförsbackarna, där det alltid låg travar av ihopramlade kärringar. 

Första vätskekontrollen var efter en mil. Det var dock så mycket folk där så jag tänkte att jag skulle stanna till efter kontrollen och dricka den kolhydratdryck jag hade med mig i vätskebältet istället. Jag tog en halv mugg vatten och skidade vidare. En stund senare stannade jag till för att förfriska mig och fylla på energidepåerna med nämnda kolhydratdryck. Döm om min förvåning när jag upptäckte att den hade frusit till is! Jag som hade varit helt övertygad om att min kroppsvärme skulle förhindra just detta. Inte nog med att jag inte fick nån vätska, jag bar ju också på ett kilo dryck helt i onödan. Vid det här laget var jag rejält törstig och efter ett tag fick jag sån vätskebrist att det började svartna för ögonen. Jag var nära att ge upp men jag hade bara några ynka kilometer kvar till nästa vätskekontroll så jag bet ihop. När jag hade kommit dit roffade jag åt mig allt som fanns - vatten, blåbärssoppa, buljong, kaffe, vetebullar...

Jag blev förvånad av att min energi tog slut. Skidåkning i det tempot jag höll är ju ändå inte så extremt ansträngande. Jag har aldrig upplevt det på det sättet förut även när jag har tränat hårt. Men det är väl kanske inte så konstigt när man utsätter kroppen för konstant ansträngning och kyla under flera timmar.

Fylld av ny energi gav jag mig vidare i spåret. Då gav axlarna upp istället. Jag blev helt stel i nacken och kunde knappt använda armarna. Nu insåg jag vad jag borde ha fokuserat styrketräningen på... Sista milen, där det går mest nerför, blev därför den mil jag hade sämst tid på. Men jag kom i mål till slut i alla fall, efter 3 timmar och 15 minuter. Är nöjd med tiden eftersom jag hade räknat med fyra timmar. Samtidigt som jag inte vill göra om det igen så vill jag ändå göra det för att få en bättre tid. Om jag kan hamna i en bättre startgrupp, vara bättre tränad i axlar och rygg samt planera vätske- och kolhydratintag bättre så tror jag att jag kan spara in en 30-45 minuter bara på de faktorerna. Nu när man vet vad det innebär så kan man ju förbereda sig bättre på alla sätt!

Nåja, nu är det dags att börja fokusera på nästa utmaning istället: Göteborgsvarvet. Har aldrig sprungit så långt innan, så det ska bli spännande att se om jag klarar det. Jag har ju absolut ingen "löpartalang". Nu hoppas jag att det ska bli lite varmare och ljusare snart så att jag får lust att gå ut och jogga... 

Men först ska jag till Åre en vecka. Ska bli skönt med lite semester och snowboardåkning!