
M:s band spelar, vi stöttar genom att tjoa och vissla.
Vi skulle egentligen ha åkt hem i onsdags men vi har det så bra här uppe och vill inte åka hem så vi bestämde oss för att stanna ytterligare några dagar. Just nu är planen att vi åker hem på söndag morgon. Jag vill verkligen inte åka härifrån... Jag önskar att fler människor fick uppleva hur vackert det är här. Det är nästan fler utländska turister (främst tyskar, fransmän, holländare, italienare och belgare) än svenska här. Det är synd, tycker jag.
Jag hoppas att vi har lyckats ta några bra bilder med den "riktiga" kameran så att jag kan lägga upp dem på bloggen när jag kommer hem. Min mobilkamera räcker inte riktigt till här...
...bokstavligt talat. När jag var liten hade vi en boxer som hette Zita. Liksom Torres älskade hon att springa fritt uppe i fjällen, så när hon dog var det ett ganska självklart val att hon skulle få sin sista vila här uppe. Vi strödde ut hennes aska på Pojken, en bitopp på Satsfjället. Idag har vi gått för att hälsa på Zita. Jag berättade för Torres att hans moster finns här någonstans, och nu springer han omkring och nosar och gräver och verkar leta efter henne! :-)
Om någon hade sagt till mig för två år sedan att jag skulle kunna klara av att göra en klassiker, då hade jag skrattat den personen rakt upp i ansiktet. Nu har jag genomfört tre av fyra grenar. Det känns helt sjukt!
Igår var det dags för Vansbrosimningen. Förhållandena kunde knappast ha varit bättre: soligt, varmt, bra vattentemperatur och inte alls lika strömt som förra året. Jag hade köpt nya simglasögon som inte skulle imma igen och lånat en våtdräkt som var smidigare och passade mig bättre än den jag hade förra året. Det här skulle gå kanonbra! Men det första som hände när jag gick i vattnet var att min mörkt vatten-fobi slog till direkt och pulsen gick upp till max innan jag ens hade börjat simma. Jag vet inte varför jag är så rädd, men jag inbillar mig att det ska finnas äckliga saker (såsom lik) under vattnet och att det ska vara livsfarligt att få sådant vatten i munnen. Och mycket riktigt, det första som händer efter starten är att ett fisklik flyter rakt mot ansiktet på mig. Som P uttryckte det: en nära sushi-upplevelse... :-D
När jag får panik börjar jag hyperventilera och kan inte andas ordentligt. Jag vågar heller inte ha huvudet under vattnet eftersom jag känner att jag inte får luft. Därför kan jag inte simma ordentligt. Jag är egentligen en ganska hyfsad simmare om jag får säga det själv, men jag kunde inte slappna av och fick inte alls rätt på tekniken.
Därför kändes det väldigt konstigt när jag kom närmare målet och såg att klockan stod på 16.10. Jag tänkte att jag måste ha läst fel, för jag hade ju simmat så långsamt, men när jag tittade igen förstod jag att det var sant. Jag hade chans att komma under timmen. Det var bara att trotsa syrebrist och krampande händer och kämpa sista biten in i mål. Och jag klarade det - 58.12 kom jag in på.
Vansbrosimningen är ju den klart lättaste grenen i klassikern. Vem som helst kan simma 3000 meter. Men samtidigt är det den grenen jag absolut inte skulle vilja göra om. Det är inte en fysisk utmaning, utan en psykisk. Det är en pina från start till mål för mig, för varje andetag får jag känslan att jag ska kvävas och dö. Då börjar jag hyperventilera igen och andas in en massa vatten. Jag tror också att jag tuppade av en stund. Helt plötsligt låg jag på något mjukt och tittade upp i himlen, för att i nästa stund vakna till och befinna mig i vattnet igen. Det var riktigt läskigt.
Nu är det över i alla fall, och det är jag så j-a glad för! Jag slog brorsan med sju minuter också! :-D Nu blir det semester i knappt två veckor innan det är dags att sätta igång med löpträningen inför den sista stora utmaningen - Lidingöloppet.
J och jag har i två veckor pratat om att göra fläderblomssaft. Idag är det tre dagar kvar tills vi åker norrut. Om man ska göra fläderblomssaft ska fläderblommorna stå och dra i tre dagar. Om två veckor när vi kommer hem igen kommer flädern att vara överblommad. Detta kom vi på för en timme sedan. Så, lösningen var att ge sig ut i beckmörkret bland brännässlorna på St Hans och plocka fläderblommor och sen springa till nattöppna Statoil och köpa citroner. Tyvärr hade de inga citroner men jag hittade en stackare längst ner i min kyl tillsammans med några lime. Man tager vad man haver.
Jag har levt på Nespresso Pain d'epices de senaste veckorna. Det är helt seriöst det godaste kaffe jag någonsin druckit. Lagom starkt med en hint av min favoritkrydda kanel och apelsin. Men nu har jag bara fem kapslar kvar. Och ännu värre: det går inte att beställa fler eftersom det var en "christmas edition"! Jag vet inte vart jag ska ta vägen... Detta är truly ett katastrofläge!!!
Igår kväll spelade jag mitt livs första golfrunda på en pay and play-bana i Åkarp. Vi hade tänkt börja med att låta mig öva på driving range men eftersom bollmaskinen var sönder så fick vi inte ut några bollar att öva med, så det blev direkt ut i hetluften på banan istället. Det gick väl sådär... Jag slog par (inklusive handikapp) på hälften av hålen. Resten av hålen ska vi inte tala om. Men jag slog faktiskt bättre än J på ett av hålen, även UTAN handikapp, så jag kände ändå att kvällen blev ganska lyckad! :-)
Ska jag fortsätta spela golf? Nja, jag vet inte... Jag hävdar fortfarande att det är en pensionärssport. Man blev ju inte ens svettig! :-)
...och så finns det stunder som denna. Stunder då hundj-keln i ett obevakat ögonblick drar iväg i 200 km/h i timmen och dyker rakt ner i en lerpöl. And not the good kind of lera heller. Lera som stinker död och skit. Inte får man schamponera hundj-keln heller för då försvinner fästingskyddet. Någon som vill köpa honom billigt???
Den här hunden vi passar har en förkärlek för att rulla sig i mysiga saker. Igår var det grus, idag var det fågelbajs. Så nu har jag fått bada och borsta henne två dagar i rad. Mitt golv är jätteskitigt, mitt badrum är ännu skitigare. Badkaret är fullt av hundhår och grus. Mina mattor är dyblöta och tack vare att hon går och skakar sig precis överallt så är nu mina nytvättade, nyvikta kläder redo för tvättmaskinen igen. Jag är NÖJD!
Har bytt telefon för nittiosjuttonde gången på en månad nu. Det är lika kul varje gång när man måste göra om alla inställningar och rensa dubbelsyncade kontakter igen. Denna gång har det äntligen blivit en Android-lur i alla fall. Tyvärr har denna modell inte lika smidig inbyggd bloggningsfunktionalitet som mina gamla SE-lurar men som tur är finns det ju Android Markets gratisappar att välja mellan. Denna post är postad med hjälp av Blogger-droid. Nu ska vi se hur detta kommer se ut!